Ariel (måne)

	Ariel
Upptäckt
Upptäckare	William Lassell
Upptäcktsdatum	24 oktober 1851
Beteckningar
Alternativnamn	Uranus I
Uppkallad efter	Ariel
Omloppsbana
Halv storaxel	191020 km
Banmedelradie	190900 km
Excentricitet	0,0012
Siderisk omloppstid	2,52 d
Medelomloppshastighet	5,51 km/s
Inklination	0,26° (till Uranus ekvator)
Måne till	Uranus
Fysikaliska data
Dimensioner	1162,2 × 1155,8 × 1155,4 km
Medelradie	578,9 ± 0,6 km (0,0908 R⊕)
Area	4211300 km2
Volym	812600000 km3
Massa	(1,353 ± 0,12) × 1021 kg (2,26 × 10−4 M⊕)
Medeldensitet	1,592 ± 0,15 g/cm3
Ytgravitation (ekvatorn)	0,27 m/s2
Flykthastighet	0,558 km/s
Rotationsperiod	Synkron
Albedo	0,53 (geometrisk); 0,23 (bunden)
Yttemperatur	Min: ?; Medel: ≈ 60 K; Max: 84 ± 1 K
Skenbar magnitud	14,4 (R-band)

För andra betydelser, se Ariel.

Ariel är en av Uranus månar. Den upptäcktes 1851 av William Lassell. Ariel är uppkallad efter luftanden Ariel i William Shakespeares pjäs Stormen.

Ariel är den fjärde av Uranus månar. Den är nästan lika stor som Umbriel och den har en diameter som är ungefär en tredjedel av månens. Den består till cirka 50 % av is (fruset vatten), 30 % silikater och 20 % organiskt material, huvudsakligen metanföreningar.

Omloppsbana och rotation

Ariel kretsar kring Uranus på 191 020 km avstånd på 2,520 dygn. Omloppsbanan har en excentricitet på 0,0012 med en inklination på 0,260° i förhållande till Uranus ekvator. Dess rotation är synkroniserad.

Fysiska egenskaper

De hittills enda närbilderna av Ariel togs av Voyager 2 då den passerade förbi månen under sin förbiflygning av Uranus den 24 januari 1986 på ett avstånd av 127 000 km. Vid tidpunkten för förbiflygningen var den södra hemisfären riktad mot solen, så endast den blev studerad.

Ariels sammansättning är ungefär 70 % is (koldioxidis och möjligen metanis) och 30 % silikater, och månen ser ut att ha färsk frost på vissa platser, speciellt det som kastats ut från bildning av nya kratrar. Ariels yta innehåller en blandning av bekratrad terräng och ett system av förenade dalar som är hundratals kilometer långa och mer än 10 km djupa. De liknar de som finns på Titania, fast de är mycket större och mer vidsträckta. Några av kratrarna verkar vara halvt under vatten och vissa bergskammar i mitten av dalarna tolkas som uppvällningar av is.

Det äldsta och mest vidsträckta geologiska området på Ariel är ett väldigt område kraterslättland nära Ariels sydpol. Analyser av kratrar sedda på Ariels kraterslättländer visar att de flesta av kratrarna är yngre än de som observerats på Titania, Oberon och Umbriel.

Den största kratern observerad på Ariel, Yangoor, är endast 78 km i diameter och visar spår av deformering sedan den bildades. Vid passagen av Voyager 2 observerades längs Ariels södra latituder ett nätverk av förkastningar, kanjoner och isiga utflöden, som bryter upp de kraterfyllda slätterna. Jämna slätter och fåror ses ofta fortlöpa längs Ariels dalregioner, vilket antyder att vissa kanjonbottnar är täckta med varm is som kommit upp från Ariels inre.

För länge sedan kan Ariel ha haft ett hett inre, men det har nu svalnat. Kanske är dalarna sprickor som har bildats när Ariel svalnade.

Se även

Kommentarer

^ Värdet är beräknat från andra parametrar.
^ Arean är härledd från radien r : $4\pi r^{2}$ .
^ Volymen v är härledd från radien r : $4\pi r^{3}/3$ .
^ Ytgravitationen är härledd från massan m, gravitationskonstanten G och radien r : $Gm/r^{2}$ .
^ Flykthastigheten är härledd från massan m, gravitationskonstanten G och radien r : √2Gm/r.

Källor

^ ”Planetary Satellite Mean Orbital Parameters”. Jet Propulsion Laboratory, California Institute of Technology. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_elem.
^ [a b] Thomas, P. C. (1988-03-01). ”Radii, shapes, and topography of the satellites of Uranus from limb coordinates” (på engelska). Icarus 73 (3): sid. 427–441. doi:10.1016/0019-1035(88)90054-1. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/0019103588900541. Läst 31 augusti 2022.
^ Jacobson, R. A.; Campbell, J. K.; Taylor, A. H.; Synnott, S. P. (1992-06-01). ”The Masses of Uranus and its Major Satellites From Voyager Tracking Data and Earth-Based Uranian Satellite Data”. The Astronomical Journal 103: sid. 2068. doi:10.1086/116211. ISSN 0004-6256. https://ui.adsabs.harvard.edu/abs/1992AJ....103.2068J. Läst 31 augusti 2022.
^ ”Ariel: Facts and Figures”. NASA Solar System Exploration. 2014. Arkiverad från originalet den 29 november 2014. https://web.archive.org/web/20141129011658/https://solarsystem.nasa.gov/planets/profile.cfm?Object=Ura_Ariel&Display=Facts.
^ Karkoschka, Erich (2001-05-01). ”Comprehensive Photometry of the Rings and 16 Satellites of Uranus with the Hubble Space Telescope” (på engelska). Icarus 151 (1): sid. 51–68. doi:10.1006/icar.2001.6596. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103501965960. Läst 31 augusti 2022.
^ Grundy, W. M.; Young, L. A.; Spencer, J. R.; Johnson, R. E.; Young, E. F.; Buie, M. W. (oktober 2006). ”Distributions of H₂O and CO₂ ices on Ariel, Umbriel, Titania, and Oberon from IRTF/SpeX observations”. Icarus 184 (2): sid. 543–555. doi:10.1016/j.icarus.2006.04.016. https://arxiv.org/abs/0704.1525.
^ Hanel, R.; Conrath, B.; Flasar, F. M.; Kunde, V.; Maguire, W.; Pearl, J.; Pirraglia, J.; Samuelson, R.; et al. (4 juli 1986). ”Infrared Observations of the Uranian System”. Science 233 (4759): sid. 70–74. doi:10.1126/science.233.4759.70. PMID 17812891.
^ Arlot, Jean-Eudes; Sicardy, Bruno (2008-11-01). ”Predictions and observations of events and configurations occurring during the Uranian equinox” (på engelska). Planetary and Space Science 56 (14): sid. 1778–1784. doi:10.1016/j.pss.2008.02.034. ISSN 0032-0633. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S003206330800175X. Läst 31 augusti 2022.

Externa länkar

[beräknat-2] Värdet är beräknat från andra parametrar.

[area-4] Arean är härledd från radien r : $4\pi r^{2}$ .

[volym-5] Volymen v är härledd från radien r : $4\pi r^{3}/3$ .

[ytgravitation-8] Ytgravitationen är härledd från massan m, gravitationskonstanten G och radien r : $Gm/r^{2}$ .

[flykthastighet-9] Flykthastigheten är härledd från massan m, gravitationskonstanten G och radien r : √2Gm/r.

[orbit-1] ”Planetary Satellite Mean Orbital Parameters”. Jet Propulsion Laboratory, California Institute of Technology. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_elem.

[Thomas_1988-3] [a b] Thomas, P. C. (1988-03-01). ”Radii, shapes, and topography of the satellites of Uranus from limb coordinates” (på engelska). Icarus 73 (3): sid. 427–441. doi:10.1016/0019-1035(88)90054-1. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/0019103588900541. Läst 31 augusti 2022.

[Jacobson_1992-6] Jacobson, R. A.; Campbell, J. K.; Taylor, A. H.; Synnott, S. P. (1992-06-01). ”The Masses of Uranus and its Major Satellites From Voyager Tracking Data and Earth-Based Uranian Satellite Data”. The Astronomical Journal 103: sid. 2068. doi:10.1086/116211. ISSN 0004-6256. https://ui.adsabs.harvard.edu/abs/1992AJ....103.2068J. Läst 31 augusti 2022.

[NASA_Solar_System_Exploration_2014-7] ”Ariel: Facts and Figures”. NASA Solar System Exploration. 2014. Arkiverad från originalet den 29 november 2014. https://web.archive.org/web/20141129011658/https://solarsystem.nasa.gov/planets/profile.cfm?Object=Ura_Ariel&Display=Facts.

[Karkoschka_2001,_Hubble-10] Karkoschka, Erich (2001-05-01). ”Comprehensive Photometry of the Rings and 16 Satellites of Uranus with the Hubble Space Telescope” (på engelska). Icarus 151 (1): sid. 51–68. doi:10.1006/icar.2001.6596. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103501965960. Läst 31 augusti 2022.

[Grundy_Young_et_al._2006-11] Grundy, W. M.; Young, L. A.; Spencer, J. R.; Johnson, R. E.; Young, E. F.; Buie, M. W. (oktober 2006). ”Distributions of H₂O and CO₂ ices on Ariel, Umbriel, Titania, and Oberon from IRTF/SpeX observations”. Icarus 184 (2): sid. 543–555. doi:10.1016/j.icarus.2006.04.016. https://arxiv.org/abs/0704.1525.

[Hanel_Conrath_et_al._1986-12] Hanel, R.; Conrath, B.; Flasar, F. M.; Kunde, V.; Maguire, W.; Pearl, J.; Pirraglia, J.; Samuelson, R.; et al. (4 juli 1986). ”Infrared Observations of the Uranian System”. Science 233 (4759): sid. 70–74. doi:10.1126/science.233.4759.70. PMID 17812891.

[Arlot_Sicardy_2008-13] Arlot, Jean-Eudes; Sicardy, Bruno (2008-11-01). ”Predictions and observations of events and configurations occurring during the Uranian equinox” (på engelska). Planetary and Space Science 56 (14): sid. 1778–1784. doi:10.1016/j.pss.2008.02.034. ISSN 0032-0633. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S003206330800175X. Läst 31 augusti 2022.

[1]

[a]

[2]

[b]

[c]

[3]

[4]

[d]

[e]

[5]

[8]