Taggnäbbar

	Taggnäbbar
	Rostpannad taggnäbb (Acanthiza pusilla)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Tättingar; Passeriformes
Underordning	Passeri
Överfamilj	Meliphagoidea
Familj	Taggnäbbar; Acanthizidae
Vetenskapligt namn
	§ Acanthizidae
Auktor	Sundevall, 1872
Släkten
	14, se text
	Smånäbb (Smicrornis brevirostris)

Taggnäbbar (Acanthizidae) är en familj med tättingar som bland annat omfattar grupperna sångsmygar, busksmygar och taggnäbbar. De är små till medelstora tättingar där den minsta, smånäbb, som också Australiens minsta tätting, mäter åtta centimeter och den största, lotsfågel, mäter 19 centimeter. Familjen har korta rundade vingar, smala näbbar, långa ben, och kort stjärt. Merparten har olivfärgad eller brun fjäderdräkt men vissa har partier av klarare gult.

Utbredning

Taggnäbbar förekommer i Australien, Indonesien, på Nya Zeeland och på öar i sydvästra Stilla havet. Flest arter finns i Australien och på Nya Guinea där Australien har 35 endemer och Nya Guinea 15. En art vardera finns på Vanuatu, Nya Kaledonien och Salomonöarna, och tre arter på Nya Zeeland, bland annat en endemisk art på Chathamöarna och en på Norfolkön. I Asien finns de två arter, en i Indonesien och en på Filippinerna och på angränsande asiatiska fastlandet. De flesta arter är stannfåglar förutom gerygonerna.

Ekologi

Taggnäbbarna förekommer i en rad olika habitat, från regnskog till torra öknar. Merparten födosöker till största delen i undervegetation, och de lever främst av insekter. De flesta äter även frön i mindre utsträckning men för de tre arterna i släktet Aphelocephala utgör det huvudfödan. Vissa arter lever även av frukt, och andra föredrar sekretet från savsugande insekter och även just den typen insekter. Ett fåtal arter förekommer inte i undervegetation, som smånäbben, som födosöker i trädtopparna, eller origma som mest lever på marken. De arter som lever i regnskog lägger ett eller två ägg per kull medan arter i öken och på Tasmanien lägger tre eller fyra. Taggnäbbarna skiljer sig från övrig tättingar då de ruvar äggen under lång tid.^[1] Utöver detta kläcks även äggen samtidigt och dödlighet inom kullen är sällsynt. Taggnäbbarna är relativt långlivade och flera arter blir över tio år i vilt tillstånd.^[2] Kooperativ häckning förekommer hos smånäbben och i mindre utsträckning hos alla vitmaskar och merparten av Sericornis^[3] och Acanthiza.^[4]

Status och hot

Merparten taxa kategoriserad som livskraftig (LC). En art – lordhowesångsmyg (Gerygone insularis) – dog ut i början på 1930-talet på grund av predation av introducerade svartråttor. Fyra arter kategoriserar som sårbara och en art, brunbandad vitmask (Aphelocephala pectoralis), som nära hotad (NT).

Systematik

Gruppens taxonomiska hemvist har varit omdiskuterad. Tidigare har de bland annat placerats i den stora familjen blåsmygar (Maluridae). Sibley-Ahlquists taxonomi (1990) placerade gruppen som underfamiljen Acanthizinae inom familjen pardaloter (Pardalotidae). Sentida studier indikerar att gruppen bäst beskrivs som en egen familj.^[5]^[6] Den ingår i en klad med familjerna pardaloter, honungsfåglar (Meliphagidae), borstsmygar (Dasyorntihidae) och blåsmygar.

DNA-studier visar att mohuorna inte är en del av familjen som man tidigare trott, utan utgör en obesläktad utvecklingslinje.^[7] Andra studier visar å andra sidan att gyllenkinden (Pachycare flavogriseum) har sin hemvist här, inte bland sydhakar eller visslare.^[8]

Familjen kan delas in i två underfamiljer, där den ena utgörs av gyllenkind och den nyzeeländska ormbunksmygen (Oreoscopus gutturalis).^[9] Resten av familjen innehåller följande släkten, med släktes- och artindelning efter International Ornithological Congress:

Gerygone – 20 arter sångsmygar, varav en utdöd
Acanthornis – snårsmyg
Aphelocephala – tre arter vitmasker
Acanthiza – 14 arter
Smicrornis – smånäbb
Pycnoptilus – lotsfågel
Pyrrholaemus – två arter busksmygar
Hylacola – två arter hedsmygar
Calamanthus – tre arter hedsmygar
Origma – tre arter mussmygar
Neosericornis – gulstrupig busksmyg
Aethomyias – sex arter busksmygar
Sericornis – åtta arter busksmygar

Referenser

Noter

^ Ricklefs, R.E.; “Sibling competition, hatching asynchrony, incubation period, and lifespan in altricial birds”; in Power, Dennis M. (editor); Current Ornithology. Vol. 11. ISBN 9780306439902
^ Garnett, Stephen (1991). Encyclopaedia of Animals: Birds. London: Merehurst Press. sid. 197. ISBN 1-85391-186-0
^ Gardner, Janet; “Life In the Slow Lane: Reproductive Life History of the White-Browed Scrubwren, An Australian Endemic” in The Auk; 117(2), 479-489 (2000)
^ See “Old endemics and new invaders: alternative strategies of passerines for living in the Australian environment”
^ Christidis & Boles, 1994
^ Schodde & Mason, 1999
^ Norman, J.A., P.G.P. Ericson, K.A. Jønsson, J. Fjeldså, and L. Christidis (2009a), A multi-gene phylogeny reveals novel relationships for aberrant genera of Australo-Papuan core Corvoidea and polyphyly of the Pachycephalidae and Psophodidae (Aves: Passeriformes), Mol. Phylogenet. Evol. 52, 488-497.
^ Norman, J.A., W.E. Boles, and L. Christidis, L. (2009b), Relationships of the New Guinean songbird genera Amalocichla and Pachycare based on mitochondrial and nuclear DNA sequences, J. Avian Biol. 40, 640-645.
^ Marki, P.Z., K.A. Jønsson, M. Irestedt, J.M.T. Nguyen, C. Rahbek, and J. Fjeldså (2017), Supermatrix phylogeny and biogeography of the Australasian Meliphagides radiation (Aves: Passeriformes), Mol. Phylogenet. Evol. 107, 516-529.

Källor

Christidis, L., and W.E. Boles (1994) The taxonomy and species of Birds of Australia and its territories. R.A.O.U. Monograph 2: 1-112.
del Hoyo, J.; Elliot, A. & Christie D. (editors). (2007) Handbook of the Birds of the World. Volume 12: Picathartes to Tits and Chickadees. Lynx Edicions. ISBN 978-84-96553-42-2
Mason, Ian J. & Schodde, Richard (1999) The Directory of Australian Birds: Passerines. ISBN 978-0-643-06456-0
Sibley, C.G., and J.E. Ahlquist (1990) Phylogeny and Classification of Birds: A Study in Molecular Evolution. Yale Univ. Press, New Haven, CT. ISBN 978-0-300-04085-2

[1] Ricklefs, R.E.; “Sibling competition, hatching asynchrony, incubation period, and lifespan in altricial birds”; in Power, Dennis M. (editor); Current Ornithology. Vol. 11. ISBN 9780306439902

[EoB-2] Garnett, Stephen (1991). Encyclopaedia of Animals: Birds. London: Merehurst Press. sid. 197. ISBN 1-85391-186-0

[3] Gardner, Janet; “Life In the Slow Lane: Reproductive Life History of the White-Browed Scrubwren, An Australian Endemic” in The Auk; 117(2), 479-489 (2000)

[4] See “Old endemics and new invaders: alternative strategies of passerines for living in the Australian environment”

[5] Christidis & Boles, 1994

[Schodde-6] Schodde & Mason, 1999

[7] Norman, J.A., P.G.P. Ericson, K.A. Jønsson, J. Fjeldså, and L. Christidis (2009a), A multi-gene phylogeny reveals novel relationships for aberrant genera of Australo-Papuan core Corvoidea and polyphyly of the Pachycephalidae and Psophodidae (Aves: Passeriformes), Mol. Phylogenet. Evol. 52, 488-497.

[8] Norman, J.A., W.E. Boles, and L. Christidis, L. (2009b), Relationships of the New Guinean songbird genera Amalocichla and Pachycare based on mitochondrial and nuclear DNA sequences, J. Avian Biol. 40, 640-645.

[9] Marki, P.Z., K.A. Jønsson, M. Irestedt, J.M.T. Nguyen, C. Rahbek, and J. Fjeldså (2017), Supermatrix phylogeny and biogeography of the Australasian Meliphagides radiation (Aves: Passeriformes), Mol. Phylogenet. Evol. 107, 516-529.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]