Hoppa till innehållet

Ornithomimider

Från Wikipedia
Ornithomimider
Fossil
Stratigrafisk utbredning: krita
Skelett av Struthiomimus.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
UnderklassDiapsider
Diapsida
InfraklassHärskarödlor
Archosauria
ÖverordningDinosaurier
Dinosauria
OrdningÖdlehöftade dinosaurier
Saurischia
UnderordningTheropoder
Theropoda
InfraordningCoelurosaurier
Barsbold, 1976
ÖverfamiljOrnithomimosaurier
†Ornithomimosauria
FamiljOrnithomimider
†Ornithomimidae
Släkten
Se text
Hitta fler artiklar om djur med

Ornithomimider, vetenskapligt namn Ornithomimidae (fågelhärmande ödlor), även populärt kända som "strutsdinosaurier", är en familj dinosaurier tillhörande ordningen theropoder. Alla kända släkten levde under krita på nordliga kontinenter och var bland de mest framgångsrika dinosaurierna fram till slutet av krita, för 66 miljoner år sedan.

Mer om ornithominider

[redigera | redigera wikitext]
Illustration av släktet Struthiomimus

Som alla andra theropoder var dessa dinosaurier tvåbenta tågångare. Gruppen har fått benämningen "strutsdinosaurier" för att de i sin kroppkonstruktion påminde om strutsfåglar. De flesta släkten hade små huvuden med stora ögon och tandlösa näbbar, långsmala halsar och kompakta kroppar med långa bakben som slutade i tretåiga fötter. De skilde sig från strutsfåglar genom att de hade långa, spinkiga framben med kloförsedda händer och långa, smala svansar som hjälpte dem att hålla balansen. De flesta släkten var med dinosauriemått relativt små, med kroppslängder på 3-4 meter. De olika släktena skiljs lättast åt genom skillnader i händernas proportioner och morfologi.[1]

På grund av likheterna med strutsfåglar tror många forskare att ornithomimider var bland de snabbaste av alla kända dinosaurier, men det råder delade meningar om hur fort de kunde springa. Somliga har uppskattat topphastigheter på 50-60 km/tim. eller snabbare.[2][3] Andra forskare hävdar att ornithomimosaurier trots yttre likheter med strutsfåglar inte var lika väl anpassade för snabb löpning och att topphastigheten istället låg någonstans mellan 35 och 60 km/tim.[4]

Till skillnad från de flesta andra theropoder var inte ornithomosaurierna utpräglade köttätare utan tros ha föredragit en blandad kost bestående av små ödlor, insekter och en hel del växter. En del paleontologer hävdar att de nästan uteslutande livnärde sig på växter.[5]

Att döma fossiliserade spårlöpor och fossila benbäddar tror forskare att vissa ornithomimider kan ha varit flockdjur.[6]

Numera räknas ornithminiderna och deras närmaste släktingar som en av tre stora undergrupper bland coelurosaurierna vid sidan om maniraptorerna och tyrannosauroiderna. Därmed är de troligen nära släkt med alla fåglar, som numera anses vara ättlingar till coelurosaurierna. Troliga förfäder till ornithomimider var mycket små rovdinosaurier liknande Compsognathus.

  1. ^ Chinzorig T, Kobayashi Y, Tsogtbaatar K, Currie P.J., Takasaki R, Tanaka T, Iijima M & Barsbold R (2018). "Ornithomimosaurs from the Nemegt Formation of Mongolia: manus morphological variation and diversity". Palaeogeography, Palaeoclimatology, Palaeoecology 494: sid. 91-100. DOI:10.1016/j.palaeo.2017.10.031
  2. ^ Paul, G.S. 1988. Predatory Dinosaurs of the World. New York: Simon & Schuster
  3. ^ Paul G.S. (1998). "Limb design, function and running performance in ostrich-mimics and tyrannosaurs". Gaia: revista de geociências, Museu Nacional de História Natural, Lisboa 15: sid. 257-270
  4. ^ Thulborn R.A. (1982). ”Speeds and gaits of dinosaurs”. Palaeogeography, Palaeoclimatology, Palaeoecology 38: sid. 227-256
  5. ^ Zanno L.E. & Makovicky P.J. (2011). "Herbivorous ecomorphology and specialization patterns in theropod dinosaur evolution". Proceedings of the National Academy of Sciences 108(1): sid. 232-237. DOI:10.1073/pnas.1011924108
  6. ^ Varricchio D.J., Sereno P.C., Zhao X, Tan L., Wilson J.A. & Lyon G.H. (2008). "Mud−trapped herd captures evidence of distinctive dinosaur sociality". Acta Palaeontologica Polonica 53(4): sid. 567–578. DOI:10.4202/app.2008.0402