Bävrar

Bävrar
Amerikansk bäver
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Ordning	Gnagare Rodentia
Underordning	Castorimorpha
Familj	Bävrar Castoridae Hemprich, 1820
Släkte	Castor Linnaeus, 1758
Utbredning
Båda arternas utbredning. De röda prickarna i Europa representerar inplanterade populationer av amerikansk bäver.
Arter
Europeisk bäver (Castor fiber) Amerikansk bäver (Castor canadensis) m.fl.
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Bävrar (Castoridae) är en familj med vattenlevande däggdjur i ordningen gnagare. Familjen omfattar idag endast släktet Castor med de två arterna europeisk bäver och amerikansk bäver. Fossil har visat att familjen en gång i tiden omfattade en stor mångfald arter och släkten, bland annat det utdöda släktet Castoroides med arten jättebäver.

Systematik

Bävrar är den enda idag förekommande grupp med djur inom familjen Castoridae, som bara omfattar släktet Castor. På grund av vissa liknande benstrukturer i nedre käken och skallen antogs tidigare att bävrar är närbesläktade med ekorrar (Sciuridae) och de listades en längre tid tillsammans i underordningen Sciuromorpha. Efter flera studier under senare 1900-talet och början av 2000-talet sammanfogas bävrar tillsammans med kindpåsråttor (Geomyidae) och påsmöss (Heteromyidae) i underordningen Castorimorpha.

Amerikansk och europeisk bäver är utseendemässigt liknande men det finns vissa morfologiska skillnader mellan dessa båda arter. DNA-studier visar att europeisk och amerikansk bäver genetiskt är väl åtskilda arter och att hybridisering dem emellan inte är trolig. Bland annat har amerikansk bäver 40 kromosomer medan den europeiska har 48.

Det har tidigare funnits flera arter av jättebävrar. En av de sista var Castoroides ohioensis, som förekom i Nordamerika. Den dog ut för cirka 10 000 år sedan. Den kunde bli upp till 2,5 meter lång och uppskattas ha vägt mellan 60 och 100 kg.

Andra utdöda arter i släktet Castor är:

• Castor anderssoni, med fynd från Kina
• Castor californicus, med fynd från Nordamerika
• Castor jaegeri, oklar fyndplats
• Castor peninsulatus, oklar fyndplats
• Castor veterior, med fynd från England

Utseende

Bävrar kan nå en längd upp till 75 cm (europeisk bäver) respektive 100 cm (amerikansk bäver) utan svans och en vikt på cirka 20 till 30 kilogram. Pälsen är brun och mycket tät. Den består av längre överpäls och en extremt tät underpäls. På magen har en kvadratcentimeter hud omkring 23 000 hårstrån. Människans hud har bara 600 hårstrån per kvadratcentimeter. Pälsen skyddar djuret mot underkylning och bävrarna putsar den fortlöpande. Med sina spolformiga kroppar, med svansen som liknar en fena, och med simhud mellan "fingrarna" på baktassarna är bävrarna perfekt anpassade till livet i vattnet. När bävrar dyker, stänger de näsan och öronen. De klarar sig under vattnet utan att andas i upp till 15 minuter, men oftast dyker de 4 till 5 minuter.

Utöver den bruna pälsen och sin svans kännetecknas även bävern av sina framtänder. Eftersom bävern behöver gnaga trä måste tänderna vara både hårda och hållbara, bävern har därför järn i sin emalj som förstärker framtänderna. Det är också därför som tänderna är roströda.

Utbredning och status

Den europeiska bävern fanns tidigare i stora delar av Europa och Asien. Efter många år av jakt och förstöring av dess habitat genom röjning och utdikning, gick antalet bävrar starkt tillbaka. I Europa fanns bara fem mindre områden där bävern fanns kvar vid slutet av 1800-talet.

I Sverige brukar man säga att den sista bävern dödades 1871, även om det funnits enstaka senare rapporter. 1922 sattes två bävrar från Norge ut i Bjurälven i norra Jämtland. De följdes av ytterligare ett åttiotal under 1920- och 1930-talen. Sedan dess har den svenska bäverstammen återhämtat sig snabbt. Idag räknar man med en bäverstam på mellan 100 000 och 130 000 individer över nästan hela Sverige. Med hjälp av omfattande skyddsåtgärder och återutsättningar i sina ursprungliga levnadsområden börjar arten återhämta sig i fler europeiska länder.

Den nordamerikanska bävern förekommer över stora delar av kontinenten. Nordamerikansk bäver finns också i Finland och Ryssland som ett resultat av att man bland annat importerade bävrar från USA. Det gjordes innan man kände till att den europeiska och nordamerikanska bävern var olika arter.

Enligt en studie från 1988 hade den amerikanska bävern vid européernas ankomst i Nordamerika ett bestånd av 60 till 400 miljoner exemplar och det minskade fram till 1980-talet med cirka 90 procent så att 6 till 12 miljoner individer är kvar.

Båda arter listas av IUCN som livskraftig (LC). Enligt EU:s art- och habitatdirektiv krävs ett strikt skydd av bäver i alla länder utom Sverige, Finland, Polen, Estland, Lettland och Litauen. Där krävs dock någon form av reglering av för insamling och exploatering.

Ekologi

Bävrar lever alltid i närheten av vattendrag eller sjöar. Där bygger de sina dammar och hyddor av grenar, kvistar och slam. Dammbyggnaderna har ofta betydande storlek, den hittills längsta hittades 2007 i den kanadensiska delstaten Alberta med en längd på 850 meter. Vanligtvis ligger hyddans ingång under vattenytan. Bävern är nattaktiv men mycket tyder på att den tidigare var dagaktiv fast har ändrat beteende på grund av människans jakt. En vuxen bäver kan under en natt gnaga av ett träd med 50 centimeters diameter. När bävern fäller större träd är den enbart ute efter det tunna grenverket högst upp. Är trädet över en viss diameter gnager bävern bara igenom cirka 2/3 av stammen, lagom mycket för att trädet vid nästa kraftiga oväder garanterat kommer att falla. Fenomenet att invänta blåsigt väder har kunnat studeras under många år vid Kottlasjön på Lidingö där en bäverfamilj har etablerat sig sen ett tiotal år tillbaka. Vid tunna stammar gnager bävern helt igenom och släpar sedan ner trädet till sitt vattendrag.

Bävrar går inte i ide utan är aktiva hela året men i nordliga delar av utbredningsområdet är de på grund av is och snö tvungna att stanna i sina bon. Mellan april och juni föds årskullen som kan bestå av upp till fyra ungar. De äter inte ved men fäller träd för att få material till dammbyggen och hyddan. Bävrar fäller vanligen träd med en diameter upp till 25 cm och i sällsynta fall upp till 100 cm. Födan består främst av blad, bark, rötter, kvistar, örter och vattenväxter.

Hannar av bävern lever med samma hona hela livet. Vid födelsen är ungarna väl utvecklade med päls, öppna ögon och en vikt av 230 till 630 g. Med fast föda börjas efter några få veckor men digivning sker upp till tre månader. Ungarna stannar hos sina föräldrar tills de är två år, alltså finns det oftast två kullar, årskullen, som vårdas av modern, och den från det föregående året, som lärs upp i dammbyggnad och trädfällning av fadern. Könsmogna ungdjur etablerar boet vanligen inom 16 km avstånd från föräldrarnas bo. Enstaka exemplar vandrar däremot upp till 110 km för att etablera ett revir. Bävergäll eller castoreum är ett gulaktigt sekret med stark doft som bävern avsöndrar från gällpungar. Gället utnyttjas för doftmarkeringar inom reviret.

En vildlevande individ i Amerika var uppskattningsvis 24 år gammal när den dog.

Bävern och människan

Etymologi

Etymologiskt schema för orden bjur och bäver.

Ordet bäver (fornsvenska bæver) lånades in i fornsvenskan från medellågtyska bever och ersatte därmed det äldre inhemska ordet bjur (fornsvenska biur) i namn som Bjurfors och Bjursjön. Båda orden går emellertid tillbaka på den gemensamma urgermanska formen *bebruz och är även besläktat med latinets fiber, litauiskans bęber och sanskrits babhrū ’slags mungo’. Den ursprungliga indoeuropeiska roten till dessa ord betyder ”den brune” och är en reduplicerad bildning av roten till ordet brun, jämför även ordet björn.

Ordets spridning i Europa visar att bävern var känd av indoeuropéerna och roten förekommer i flera europeiska namn, såsom Biberach i Tyskland och Bibrax i Gallien. Den lågtyska formens seger över den inhemska beror enligt Elof Hellquist på bäverns stora betydelse i handeln och på bäverns hastiga tillbakagång i Sverige.

Som mat

Förr var bäver "fattigmansmat", men idag är den mindre vanlig som människoföda. Dock går den att tillaga på en mängd vis och köttet smakar enligt vissa mycket bra. Det förekommer även att restauranger har bäver på menyn och bäversvanssoppa är en rätt.

Vissa vaniljprodukter innehåller även bävergäll, detta är dock nu mycket ovanligt.

Bobygget

Bävrarnas byggaktivitet har för- och nackdelar. Dammarna som skapas kan översvämma trafikstråk, skogar och åkrar. Gynnade är fiskar och änder som bosätter sig i eller vid dammarna och som kan fångas för matlagning. När bäverfamiljen lämnar området och dammen töms återstår näringsrik jord för lantbruket.

Päls

Efter mitten av 1900-talet blev jakten på bävrar för pälsens skull i Nordamerika överskådlig. Antalet fångade exemplar varierade i USA från 1970-talet till 1990-talet mellan 233 000 och 19 200. Samma värden för Kanada är 405 000 och 342 000.

Jakt på europeisk bäver är i de flesta europeiska stater som ingår i EU enligt habitatdirektivet (92/43/EEG) förbjuden. Undantag är Estland, Finland, Lettland, Litauen, Polen och Sverige. Där krävs administrativa åtgärder som regler fångst av arten.

Galleri

• 
  Färska spår av bävergnag
• 
  Bäverdamm
• 
  Bäverhydda
• 
  Bäverhydda
• 
  Ett träd i perfekt balans efter bävergnag

Referenser

Tryckta källor

• Kai Curry-Lindahl (1988) Däggdjur, Groddjur & Kräldjur, Norstedts, ISBN 91-1-864142-3
• B. Jensen (2004) Nordens däggdjur, andra upplaga, Prisma förlag, ISBN 91-518-4432-X
• S. Ulfstrand & T. Ebenhard (red.) (1997) Djur i Sveriges natur - Däggdjur, Bertmarks förlag, ISBN 91-973632-5-1
• Lars Wilsson (1964) Bäver, Bonnier, ISBN 91-88626-00-8

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Bävrar.
  Bilder & media
• Svenska jägareförbundet
• Naturhistoriska Riksmuseets Hemsida