Jump to content

skälla

From Wiktionary, the free dictionary
See also: skalla and skælla

Swedish

[edit]

Pronunciation

[edit]
  • Audio:(file)

Etymology 1

[edit]

From Proto-Germanic *skellǭ. If not inherited through Old Norse, borrowed from Middle Low German schelle. Cognate with German Schelle (small bell). Related with the verb below.

Noun

[edit]

skälla c

  1. bell (carried by animals around their necks)
Declension
[edit]
Derived terms
[edit]

Etymology 2

[edit]

From Old Swedish skælla (to bark, to scold), from Old Norse skella, from Proto-Germanic *skallijaną.

Verb

[edit]

skälla (present skäller, preterite skällde, supine skällt, imperative skäll)

  1. (of dogs) to bark
    • de är allasammans stumma hundar, som icke kunna skälla
      they are all dumb dogs, they cannot bark (Isaiah 56:10)
  2. (transitively with ut or ) to scold, to tell off
    De blev utskällda/skälldes ut/fick sig en utskällning för att de inte följt reglerna
    They were scolded for not having followed the rules
    Han skällde ut dom för att de inte följt reglerna
    He told them off for not having followed the rules
    Skäller folk på dig så skäll tillbaka utav bara helvete
    If people scold you, then scold them back like hell
  3. (with för) to be called, to be accused of being
    en lärare som skälls för att vara arbetsskygg
    a teacher accused of being lazy
Conjugation
[edit]
See also
[edit]

References

[edit]

Anagrams

[edit]