Ulla Torpe var lärare, författare, litteraturforskare och debattör. Hon var en av grundarna till det feministiska nätverket Grupp 8.
Ulla Torpe föddes i Stockholm men växte upp i Karlstad och tog studenten där. Hon började studera vid Uppsala universitet under 1940-talet. År 1949 gifte hon sig med Sten Henryson, sedermera professor, och fick två döttrar, Mia och Tjia, 1950 respektive 1951. Hon tillhörde under studietiden i Uppsala kretsen kring Gudrun och Sandro Key-Åberg och Sara Lidman. På Ulla Torpes initiativ bildade de Litteraturklubben. Under denna tid debuterade hon också som författare. Efter en filosofie magisterexamen tjänstgjorde hon i två decennier vid Nacka gymnasium som lärare i engelska, psykologi och svenska.
Parallellt med sitt arbete som gymnasielärare fortsatte Ulla Torpe sina universitetsstudier i Uppsala. Vid slutet av 1960-talet deltog hon i det av litteraturdocenten Karin Westman Berg ledda Könsrollsseminariet. Tillsammans med sju andra av seminariets deltagare, Barbro Backberger, Birgitta Svanberg, Birgitta Bolinder, Gunnel Granlid och Anita Theorell och Åsa Åkerstedt, bildade hon 1968 det feministiska nätverket Grupp 8.
Ulla Torpe engagerade sig också inom sitt fack. År 1970 var hon med om att bilda intresseorganisationen Socialistiska Lärare (SOL). Hon gav med framgång ut läroböcker som Dikter - en källa till glädje, tröst och vrede, 1989, och Manligt och kvinnligt i litteraturen, 1991, (tillsammans med Birgitta Svanberg). Som litteraturvetare medverkade hon bland annat i Författarförlagets Kvinnornas litteraturhistoria och i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Hon var också en flitigt verksam kulturjournalist och medarbetare i en rad dagstidningar och tidskrifter som BLM, Vi Mänskor, Hertha och Kvinnovetenskaplig Tidskrift.
Det feministiska engagemanget går som en röd tråd genom Ulla Torpes breda och omfattande produktion. Som skönlitterär författare debuterade hon med romanen Ann, 1961. Den handlar om en stark och självständig kvinna med flera barn som inte accepteras i sin värmländska hemby. Efter nästan två decennier återkom hon som skönlitterär författare med romanen Utmaningen, 1977, som vann förstapris i förlaget LT:s (Lantbruksförbundets Tidskriftsförlag) litteraturpristävling. Man skulle också kunna kalla Ulla Torpe för landsbygdsskildrare. I sina romaner gestaltar hon motsättningen mellan land och stad och hennes hjärta är alltid hos landsbygdens småfolk. Hon hade en stark förankring i Värmland och i litteraturen brukar hon räknas som Värmlandsförfattare, men det hennes romaner skildrar är snarare den lilla människans utsatthet. Den prisbelönta Utmaningen handlar om en grupp människor i västra Värmland som går samman för att bekämpa byråkrater och stordrifts- och lönsamhetstänkandet. Det är en rapp och rolig skröna med mycket allvarlig underton. Hennes tredje och sista roman, De slutna rummen, 1979, har en helt annan karaktär och ton. Den utspelar sig vid mitten av 1940-talet och beskriver en kvinna som förlorat den styrka hon en gång hade. Hon drar sig tillbaka med sina två små barn och rannsakar sig själv, det liv hon levat och de relationer hon haft. Hon har gett sig själv ett år och när det är till ända lämnar hon sina barn och skriver ett avskedsbrev som slutar med orden: ”Tiden är inte inne för kvinnorna. Inte än.”
Ulla Torpe var hela tiden verksam litteraturforskare med Selma Lagerlöf som huvudintresse. Hon disputerade 1992 med avhandlingen Orden och jorden: en studie i Selma Lagerlöfs roman Liljecronas hem, som visade hur central den av forskningen tidigare förbisedda romanen om Liljecronas hem var i Selma Lagerlöfs författarskap. Avhandlingen gav en ny Selma Lagerlöf-bild och introducerade den för Lagerlöfforskningen sedan så centrala medberoendeteorin. Ulla Torpe var från 1994 och till sin bortgång ordförande i Selma Lagerlöf-sällskapet. Hon var under sin sista tid sysselsatt med att arrangera kulturhuvudstadsårets Lagerlöfsymposium på Kulturhuset i Stockholm. Samma år tilldelades hon också Ingmarsstipendiet av Nås Hembygdsgille.
Ulla Torpe avled 1998.
