Sophia Wilkens var föregångskvinna inom anstaltsvården i Sverige under det sena 1800-talet.

Sophia Wilkens föddes i Kristianstad 1817. Fadern, Per Thomée, var länsman och auditör, det vill säga statlig tjänsteman inom polis-, rätts- och militärväsende. Modern födde fem barn, varav det första och det sista dog i späd ålder. Hon avled 1826, endast 29 år gammal. Sophia Wilkens var då åtta år och bodde sedan fyraårsåldern hos sin mormor, änkefru Wideman i Karlskrona. Hon gick i Mamsell Kronholms flickskola i Karlshamn, där hon även hade en kortvarig anställning som lärarinna när hon var i 20-årsåldern. Anställningen upphörde när hon 1838 gifte sig med handlaren Rudolf Wilkens och bosatte sig i Karlshamn.

Om man ska teckna en bild av den sociala verklighet Sophia Wilkens såg sig vara satt att mildra var den mycket mörk. Fattigdomen i Sverige hade ökat och orsakerna var bland annat en kombination av befolkningsökning, missväxt, hungersnöd och arbetslöshet. Alla hade inte medel att lämna landet för Amerika. Det medicinska omhändertagandet av såväl de besuttna som de fattiga var outvecklat. Under 1850-talet härjade en koleraepidemi i Sverige. Folkskolan var i sin linda och omfattade inte de mest utsatta barnen. Seminarier för småskollärarinnor fanns inte. Tillvaron för en stor del av befolkningen präglades av utsatthet och bristande livsmöjligheter.

Sophia Wilkens tillhörde Karlskronas övre skikt men var själv långtifrån oberörd av samhällssituationen. Hon blev moderlös som åttaåring och förlorade sitt yngsta barn Thomina i scharlakansfeber när denna bara var fyra år gammal. Två av hennes egna syskon avled i späd ålder. En av hennes söner levde hela sitt vuxna liv på sinnessjukhus. Hennes bror Göthe utbildade sig till läkare. I samband med koleraepidemin i Malmö 1850 erbjöd han sin hjälp i den akuta situationen, men avled i kolera samma år.

Sophia Wilkens kom framför allt att göra stora insatser för fattiga och dövstumma barn. Under åren 1850–1877 startade och förestod hon tre anstalter i Karlskrona och dess omgivning: Barnhemmet, Dövstuminstitutet och Skyddshemmet. Verksamheten startade ”för hjälp för fattiga och vanlottade barn”. Barnens utsatthet bestod ofta av en kombination av fattigdom, dövhet och sinnesslöhet. Verksamheten etablerades i en tid då det inte fanns legala bestämmelser om rättigheter till stöd för sådana barn. Intagningen till hemmen var omfattande eftersom ingen annan verksamhet stod till buds. Den verksamhet som växte fram kan beskrivas som filantropisk och pedagogisk.

Sophia Wilkens startade sina anstalter med medel från välvilliga personer inom det bättre bemedlade samhällsskiktet. Man får anta att familjen och släkten var en stor bidragsgivare. En av de omständigheter som gjorde det möjligt för henne att genomföra sina planer var hennes kontakter inom länets och landets övre skikt. Medarbetare hittade hon till att börja med bland sina vänner. Det fanns även hjälpbehövande som innehade egenskaper som togs tillvara i arbetet; en fattig änka som sökte hjälp och stöd för sina fyra barn visade sig vara en dugande barnhemsmoder i det hem som först kallades Herberget, senare Karlskrona barnhem. Hälften av barnen var dövstumma. En av orsakerna till ansamlingen av dövstumma var att Sophia Wilkens var teckenspråkskunnig och såg en möjlighet till förbättringar för denna grupp. Hennes för tiden höga utbildning för flickor hade stor betydelse. Hon hade också en förmåga att anlita rätt personer för såväl ekonomiska som praktiska frågor och lade vikt vid att skolan var en viktig del av verksamheten, trots att hon själv inte hade någon pedagogisk utbildning. Tidigt satsade hon också på förberedelse för yrkesverksamhet för de dövstumma äldre flickorna.

Efter fyra år vistades 73 barn på Barnhemmet, närmare hälften var dövstumma. Man beslöt då att bryta ut verksamheten för dövstumma, den så kallade Tysta skolan, till en särskild anstalt, Dövstuminstitutet. De sinnesslöa blev kvar på Barnhemmet. Uppbyggnaden och driften bekostades av landstinget. Landstingets ansvarstagande var frivilligt; först 1889 kom Lagen om dövstumundervisning, som stadgade att landstingets ansvar var tvingande. Man insåg att de äldre flickorna behövde omsorger som Barnhemmet inte kunde ge, vilket ledde till upprättandet av Skyddshemmet, som med senare terminologi kan betecknas som ett arbetshem. Även en del av de sinnesslöa flickorna flyttade till Skyddshemmet. Flickorna sysselsattes med matt- och linnevävnad samt brödbakning. Produkterna var lätta att få avsättning för, delvis på öppna marknaden. Det visade sig vara lättare att hitta sysselsättning för de äldre pojkarna. Genom kontakter i omgivningen kunde de sysselsättas i hantverksverksamhet och i vissa fall som ”skeppsgossar”.

År 1872 deltog Sophia Wilkens vid det första Nordiska Abnormskolemötet i Köpenhamn tillsammans med två av skolans lärarinnor varav den ena var systerdottern Octavia Wilkens. Hon kom senare att utbilda sig vid Skolan för sinnesslöa barn i Stockholm, vilken förestods av Thorborg Rappe. Som första utbildade sinnesslölärarinna i landet anställdes Octavia Wilkens vid Emanuella Carlbecks anstalt i Skövde.

Konferensen var indelad i sektioner för dövstum-, blind- och sinnesslöverksamhet; i samtliga sektioner var Danmark tongivande. Diskussionerna i dövstum- och sinnesslö-sektionerna kom att handla om klassificering vad gäller såväl pedagogiska metoder som grader av funktionsnedsättning och möjligheter till inlärning. Dessa frågor var viktiga för Sophia Wilkens även om hon hade en oppositionell ståndpunkt som hon höll fast vid. Hon ansåg att kontakten mellan de olika hemmen innebar en form av integrering, vilket hon ansåg var särskilt betydelsefullt för de sinnesslöa. Till det andra mötet i Stockholm hade hon lämnat en diskussionsfråga angående värdet av stimulans genom att blanda elever med olika begåvning och sinnesförmågor. Detta väckte opposition även hos Medicinalstyrelsens inspektör för sinnesslöverksamheten, som hävdade principen om skilda inrättningar. Ytterligare en ståndpunkt som Sophia Wilkens hävdade var att hon ansåg att pedagogerna skulle vara kvinnor.

Sophia Wilkens drev anstalterna till 1877, då hon fyllde 60 år och pensionerades. Då övertog Sophia Ulfsparre föreståndarskapet. År 1890 integrerades Dövstuminstitutet i länets ordinarie verksamhet för dövstumma. Verksamheten vid anstalterna avvecklades vidare i den takt som offentliga stödformer inrättades, skolan 1907 och arbetshemmet 1911. Barnhemmet avvecklades först 1957. Av verksamheten finns idag (2018) kvar en stiftelse som ger ekonomiskt stöd till behövande barn.

Sophia Wilkens avled 1898. Under sina sista 15 år drev hon gården Sandbecksmåla i Augerums socken. Hon var sålunda en kvinna med stora personliga resurser, i släktens ägo finns högklassiga teckningar och målningar från hennes hand.