Sofi Almquist var lärare, läroboksförfattare, reformpedagog och skolstiftare. År 1892 grundade hon Sofi Almquists samskola i Stockholm.

Sofi Almquist växte upp på Ålberga gods i Kila socken med fyra äldre syskon. Hon var dotter till Lovisa Ljungberg och bruksinspektorn Per Oliver Hultén. Det finns bara knapphändiga uppgifter om Sofi Almquists barndom, men det är känt att hon genomgick skolan med goda resultat. När hennes far 1861 anmälde henne till första kullen i det nystartade Seminariet för bildande av lärarinnor i Stockholm, blev hon genast antagen. Hon behövde inte genomföra inträdesprövning, vilket var fallet för dem som inte hade godkända betyg i de nödvändiga ämnena. Seminariet för bildande av lärarinnor, som 1878 skulle byta namn till Högre lärarinneseminariet, var den första högre utbildningsinstitutionen för kvinnor i Sverige och kom att spela en viktig roll både formellt och informellt genom de nätverk som Sofi Almquist fick tillgång till under sin studietid. Flera av de kvinnor som kom att stifta eller förestå flick- och samskolor i Stockholm vid denna tid hade genomgått sin grundläggande utbildning vid Högre lärarinneseminariet.

Studierna vid seminariet kännetecknades av stor valfrihet och ämnesfördjupning, inslag som Sofi Almquist tog med sig in i sin framtida gärning. Vårterminen 1864 avlade hon examen vid seminariet. Av de 19 som samtidigt avslutade sina studier var Sofi Almquist en av tre som belönats med det högsta betyget i undervisningsskicklighet. De tre första yrkesverksamma åren arbetade hon som guvernant i en okänd familj innan hon 1867 fick ett erbjudande att vara en del av ett nytt skolprojekt – pastor Gustaf Emanuel Beskows Beskowska skolan. Sofi Almquist tackade ja till erbjudandet och utgjorde tillsammans med två manliga lektorer det första kollegiet på skolan. Kollegiet kom att utökas efter några år med bland andra Sofi Almquists blivande make Sigfrid Almquist. Båda var under några år på 1870-talet verksamma som lärare på Beskowska skolan. Sigfrid Almquist blev därefter rektor vid Norra Real.

När Sigfrid och Sofi Almquist gifte sig år 1875 avslutade Sofi Almquist sin anställning vid Beskowska skolan och arbetade ett par år som timlärare vid Statens normalskola för flickor, samtidigt som hon och maken Sigfrid Almquist började bilda familj. Familjebildningen för paret Almquist kom under äktenskapets första tio år att kantas av tragedier och påfrestningar. Av parets fem barn dog två före fem års ålder, en dödfödd son och en dotter som avled fyra år gammal. Vidare hade parets andra barn Nanna autistiska drag och var i perioder väldigt sjuklig. De två andra flickorna Signe och Märta växte dock upp utan problem och Sofi Almquist återgav deras utveckling i sitt dagboksskrivande. Båda döttrarna kom längre fram att spela en viktig roll då de tillsammans övertog ansvaret för Sofi Almquists samskola efter moderns pension 1915.

Under familjebildningsåren författade Sofi Almquist läroböckerna Barnens andra läsebok, utgiven 1877, och Barnens första läsebok, utgiven 1883. Böckerna trycktes i ett flertal upplagor ända fram till 1920-talet och innebar ett ekonomiskt tillskott. I samband med att den äldre dottern Signe skulle börja skolan samlade Sofi Almquist en mindre krets elever kring sig och inrättade en undervisningsgrupp som inledningsvis undervisades i hemmet. Under femårsperioden 1886 till 1891 växte skolan. Ytterligare två undervisningsgrupper med varsin lärare initierades och lokaler hyrdes i den Brummerska skolan av Eugenie Brummer, som genomgått lärarutbildningen samtidigt med Sofi Almquist.

År 1892, efter en anonym donation på 3000 kr, tog Sofi Almquist steget och grundade Sofi Almquists samskola. Skolan växte snabbt och hade efter tio år utökats med en gymnasieavdelning och flyttat till större lokaler på Artillerigatan. Maken Sigfrid Almquist undervisade periodvis på gymnasiet och var några år studierektor. Döttrarna kom också att integreras i skolprojektet. Den äldre dottern Signe Almquist blev själv lärare och arbetade vid skolan. Den yngre dottern Märta Almquist tog studenten som privatist och läste sedan kemi, och även om hon inte hade någon formell lärarutbildning undervisade hon på samskolan i ämnet. Att det under tidigt 1900-tal gick bra för skolan visar inte minst att den 1904 flyttade till ett nytt skolhus som kunde inrymma cirka 500 elever. I skolhuset inrättades också en bostadsvåning för makarna Almquist.

Sofi Almquists pedagogiska grundsyn kan sammanfattas i betoningen på individuella val, hemmet som en integrerad del av skolgången samt samskolan som en viktig form för att avdramatisera relationen mellan flickor och pojkar. Sofi Almquists samskola var inte bara en erkänd utbildningsinstitution för barn utan samtidigt en plantskola för lärarinnor. Ett tvåsiffrigt antal föreståndarinnor, skolstiftare och rektorer rekryterades under årens lopp bland dem som tidigare ingått i Sofi Almquists lärarkollegium.

I takt med att skolan växte och expanderade under tidigt 1900-tal närmade sig också Sofi Almquist pensionsåldern, som vid denna tid var 64 år. När hon 1908 uppnått denna ålder slutade hon undervisa men kvarstod som föreståndarinna i ytterligare tio år innan döttrarna 1918 övertog skolan. Sofi och Sigfrid Almquist flyttade 1912 ut till en villa i Djursholm-Ösby.

År 1914 belönades Sofi Almquist med den kungliga medaljen Illis quorom. Hon blev änka 1922 och avled själv 1926, 82 år gammal. Sofi Almquists samskola fortsatte sin verksamhet under ledning av döttrarna in på 1930-talet. Nya pedagogiska och politiska vindar medförde dock att Signe och Märta Almquist beslöt att lägga ned skolan år 1935 i stället för att ändra på de grundprinciper som modern tidigare slagit fast.