Mia Berner var en norsk-svensk författare och sociolog som i sitt arbete och i sitt författarskap gav olika perspektiv på sitt eget och andra kvinnors liv.

Mia Berner föddes 1923 och växte upp i en högborgerlig miljö i Stavanger i Norge, där fadern var disponent vid Norsk Hammerverk. Förhållandet till modern Maggi kom att prägla Mia Berners liv. I sin skildring av barndomen i Tretton beskriver hon hur den enligt henne klasshögfärdiga och elaka modern försökte göra den tidigt intellektuellt självständiga 13-åriga dottern till en kopia av henne själv. I sin fostran tillgrep modern hårda piskstraff, nätter i kolkällaren och försök att få dottern inlåst på hospital. Snarare än att avskräcka, förstärkte bestraffningarna närmast Mia Berners beslutsamhet att gå sin egen väg. Sin far beskriver hon som vidsynt och humanistisk, men helt uppslukad av sitt arbete.

När Mia Berner var sjutton år ockuperades Norge av Nazityskland. Två år senare, 1942, började hon vid Oslo universitet som assistent till filosofen Arne Næss. Motståndet mot ockupationsmakten var väl utbrett bland de studerande och Næss innehade en ledande roll inom motståndsrörelsen. Mia Berner kom snabbt att involveras i motståndskampen. Hon arbetade bland annat som illegal tidningsdistributör och som kurir åt den hemliga militära organisationen, Milorg. Motståndsverksamheten skildras ingående i hennes bok Österut: en empirisk roman. När tyskarna började arrestera och deportera studenterna vid universitetet i november 1943 fick hon snabbt order om att fly till Sverige tillsammans med sju andra studenter. Efter tre dagars flykt på skidor tog de sig den 16 december över gränsen till Värmland. Enligt landsfiskalens i Torsby förhörsprotokoll avreste de därefter till Kjesäters mottagningsläger som drevs av det norska flyktingkontoret i Stockholm. Hennes skildring av själva flykten och sin ångest när gruppen närmade sig den svenska gränsen gav hon starkt uttryck för i Österut: ”På bron vandrar soldaten sina fem steg fram och åter. Nu går det inte att behärska skräcken. Den är ett lössläppt vilddjur. I huvudet brusar det vilt tills jag mitt ute i älven grips av blint raseri. Det går inte det går inte det går inte det ska.”

Efter kriget reste Mia Berner tillbaka till Oslo för att åter bli lärare i logik vid universitetet 1945–1946. Därefter valde hon att återvända till Sverige. Hon gifte sig 1948 med journalisten Sven Öste, med vilken hon fick dottern Suzanne. Dessförinnan hade hon haft en rad relationer, vilket bland annat lett till två aborter. Den ena skedde i Norge under ockupationen då abort var belagt med dödsstraff och den andra genomfördes under den svenska exilen utan bedövning.

I mitten av 1970-talet gifte Mia Berner om sig med den 14 år yngre finske poeten och författaren Pentti Saarikoski. De flyttade till en gård i Tjörns kommun i Bohuslän, vilket medförde att hon förutom sitt arbete som sociolog vid Göteborgs universitet också blev jordbrukare och fiskare. Saarikoski räknas bland de främsta poeterna på finska språket och hade vistats som barn i Sverige under flera perioder 1939–1945. Han var gravt alkoholiserad och Mia Berner startade därför ett eget socialprojekt för att få honom nykter. Ett led i detta var också miljöbytet från Finland till gården i Tjörn. Men Saarikoskis supperioder blev allt fler och han avled efter åtta års äktenskap 1983.

I sin första roman PS: anteckningar från ett sorgeår som publicerades 1985 skildrar Mia Berner livet tillsammans med Saarikoski. Enligt en recension i Göteborgs-Posten ger hon ett ömt, inkännande men bitvis mästrande porträtt av maken. Det gällde särskilt när de båda diskuterar akademiska ämnen, där Mia Berner enligt recensenten framträder som den sociolog och filosof hon var under större delen av efterkrigsåren. Boken blev omedelbart en stor framgång. Den kom att följas av flera romaner som tog upp olika perspektiv på hennes liv och som rosades av kritikerna. Det gällde allt från motståndsverksamheten under kriget i ovan nämnda Österut, hennes otaliga erotiska möten med män i Fordi det er slik jeg ror: historier till den nakna barndomsskildringen i Tretton.

Mia Berner rörde sig inom ett brett spännverk inom akademien och litteraturen. Hon prövade de flesta kulturområden: logik, filosofi, psykologi, vetenskapsteorier, sociologi, pedagogik och litteraturvetenskap. Därtill medverkade hon i radio, TV och tidningar och var översättare och författare inom de flesta områden.

Efter 60 år i Sverige flyttade Mia Berner vid 80 års ålder tillbaka till Oslo. Hon var fortfarande aktiv skribent och kom att ge ut ytterligare två romaner. Efter Saarikoskis död klädde hon sig enbart i rött som för henne var sorgens färg. I ett reportage i GP 2004 tog hon emot journalisterna i röd fleecetröja, röda byxor och röda jättestora glasögon. Hon blickade enligt intervjun framåt och bakåt på samma gång: ”Nu är den bästa tiden i alla fall, säger Mia och höjer det gröna glaset för en skål. Jag har inte tid att titta tillbaka. Nu har jag fasen i mig bråttom.”

Mia Berner avled i Oslo 2009. De sista orden hon skrev till vännen Morten Ströksnes var: ”Takk for livet! Ta dere et glass og vaer som folk!”