Ingrid Thulin var skådespelare, pedagog, regissör och manusförfattare med en lång och framgångsrik karriär inom såväl svensk som internationell teater, film och TV.
Ingrid Thulin föddes i Sollefteå 1926. Hennes norrländska bakgrund skulle bland annat komma till uttryck i den delvis självbiografiska spelfilmen Brusten himmel, 1982. I sjuttonårsåldern flyttade hon till Stockholm där hon utbildade sig vid Påhlmans handelsinstitut. Hon började arbeta som kontorist men tog samtidigt teaterlektioner hos Gösta Terserus och Willy Koblanck samt danslektioner hos Lalla Cassel. Johan Falck engagerade henne 1947–1948 som premiärelev vid Norrköping-Linköpings stadsteater och år 1948 antogs hon till Dramatens elevskola. Efter examen 1950 engagerades hon vid Dramaten under två säsonger och fick sitt teatergenombrott i Jean Anouilhs Dans under stjärnorna, 1951. Under 1950-talet vidareutbildade hon sig i mimkonst hos Étienne Decroux i Paris och hela hennes yrkesverksamma bana skulle präglas av hennes orientering mot internationella sammanhang.
År 1948 fick Ingrid Thulin sin första filmroll i Egil Holmsens Känn dej som hemma. Från 1948 till 1957 gjorde hon 16 filmer med regissörer som Åke Ohberg, Rolf Husberg, Hasse Ekman, Göran Gentele, Stig Olin och Arne Mattsson. Hon medverkade även i den Sverigeinspelade amerikanska TV-serien Foreign Intrigue och hade huvudrollen i Alf Sjöbergs Domaren, 1960.
Ingrid Thulin skulle senare ta avstånd från de tidiga filmroller som spelade på hennes utseende och där hon ”skulle springa blond och vacker över någon äng med en kille hand i hand”. Rollerna blev genast mer intressanta och utmanande när hon, som anställd vid Malmö Stadsteater 1956–1960, inledde sitt långa teater- och filmsamarbete med Ingmar Bergman, som då var teaterchef i Malmö. Hon medverkade i flera av hans mest uppmärksammade filmer och bidrog i hög grad till hans särskilda filmiska uttryck. Hennes djuplodande psykologiska gestaltningar uppdaterade, utmanade och nyanserade representationen av kvinnor på scenen och vita duken.
I stadsteaterensemblen ingick många av de skådespelare som snart skulle komma att förknippas med Ingmar Bergmans skapande, exempelvis Harriet Andersson, Bibi Andersson, Gunnel Lindblom, Naima Wifstrand, Max von Sydow, Gertrud Fridh och Gunnar Björnstrand. På Malmö Stadsteater spelade hon bland annat, i Bergmans regi, Anitra i Ibsens Peer Gynt, 1957, och Rose i Hjalmar Bergmans Sagan, 1958, som även gästspelade i Paris. Hon fick samtidigt sitt internationella genombrott i filmerna Smultronstället, 1957 – där hon spelade Marianne, Isak Borgs svärdotter och franka, verklighetsförankrade reskamrat – och Nära livet, 1958, med manus av Ulla Isaksson, som utspelar sig på en förlossningsklinik och som tilldelades ett kollektivt skådespelarpris i Cannes (Ingrid Thulin, Bibi Andersson, Eva Dahlbeck och Barbro Hiort af Ornäs).
Under denna period då svensk film hamnade i centrum för hela världens filmintresse medverkade Ingrid Thulin, fram till 1970-talet, i ytterligare sex Bergmanfilmer: Ansiktet, 1958, Nattvardsgästerna och Tystnaden, båda 1963, Vargtimmen, 1968, Riten, 1969, och Viskningar och rop, 1972. Hon spelade dessutom Indras dotter i Bergmans TV-version av Ett drömspel, 1963, och Rakel i hans TV-film Efter repetitionen, 1984.
I början av sin filmkarriär fick Ingrid Thulin ofta spela stereotypen ”ung och vacker svensk sommarskönhet”. Enligt henne själv bidrog Bergman till hennes utveckling som skådespelare genom att göra henne ”ful” och placera henne i mer komplicerade och neurotiska roller och i olyckliga parrelationer. Rollerna som en av systrarna i Tystnaden, 1963, och som lärare i Nattvardsgästerna, 1963 – tillsammans två tredjedelar av det som kallats för Bergmans stora trilogi – är i detta avseende definitiva höjdpunkter.
Marianne Höök beskriver Ingrid Thulin som ”Dianatypen” i Bergmans filmer, ”sval, intellektuell, medveten, lidande, allvarlig, vestalisk”. Hon är inte utmanande och ”känner ingen överlägsen styrka i kraft av sitt kön”, hon är snarare ”mannens jämbördiga antagonist” och den av Bergmans kvinnliga skådespelare som ”låter sig lättast tänkas som samhällsvarelse”. I jämförelse med den tidens filmstereotyper framstår Ingrid Thulins rollgestaltningar i Bergmans filmer som överlägsna, avvisande och kyliga. I själva verket för hon in ett nytt asketiskt och intimt uttryck med nerv, närvaro och psykologisk komplexitet. Hon representerar på många sätt samtiden i Bergmans ofta historiska och bakåtblickande filmer.
Under åren 1960–1962 var Ingrid Thulin anställd vid Stockholms nystartade stadsteater, där hon bland annat spelade fröken Julie mot Anders Eks Jean i Birgit Cullbergs regi. Från och med denna period tillbringade hon dock merparten av sin tid utomlands, i England, Spanien, Frankrike och i Italien, där hon under en längre period från år 1970 bodde i Sacrofano söder om Rom. Under 1960-talet tog hennes internationella filmkarriär fart på allvar. Hon medverkade bland annat i Vincente Minnellis De fyra ryttarna, 1960, spelade mot Yves Montand i Alain Resnais Kriget är slut, 1966, mot Dirk Bogarde i De fördömda, 1969, – Luchino Viscontis filmfresk över Tredje riket – och mot Burt Lancaster, Sophia Loren och Ava Gardner i thrillern På andra sidan bron, 1976. Internationellt blev hon ofta jämförd med Greta Garbo och Ingrid Bergman.
Med Italien som bas ägnade hon sig även, vid sidan av sina skådespelarengagemang i film, åt TV och teater, åt att regissera och undervisa i scenkonst vid filmskolan i Rom och vid en teaterskola. Samtidigt fortsatte hon att göra film i Sverige. Hon spelade mamman i Mai Zetterlings Nattlek, 1966, och kokerskan i Yngve Gamlins Badarna, 1968, som utspelar sig i ett litet norrländskt samhälle i strukturomvandlingens Sverige. År 1965 regisserade hon sin första film, kortfilmen Hängivelsen. År 1978 spelade hon mot Erland Josephson i En och en, som hon regisserade tillsammans med Josephson och Sven Nykvist. År 1982 gjorde hon spelfilmen Brusten himmel, som hon även skrev manus till och som fick pris som bästa debutfilm på filmfestivalen i Chicago. År 1992 utkom hennes memoarer Någon jag kände.
Ingrid Thulin dog 2004.
