Natos hemliga armé måste granskas
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2019-06-27 | Publicerad 2013-01-28
Forskaren Mats Deland: Inga-Britt Ahlenius har rätt. Arkiven måste öppnas.
Naturligtvis glädjer det mig att Inga-Britt Ahlenius upptäckt och refererar till min och Daniele Gansers tre år gamla artikel om den svenska Stay Behind-rörelsen. Jag hoppas att uppmärksamheten kan leda till att Gansers bok Nato's Secret Armies, tidigare översatt till tio språk, även kan ges ut i Sverige. Det är bara om den sätts i samband med vad som hände i resten av Västeuropa som den svenska rörelsen kan förstås för vad den var. Annars verkar den naturligtvis mest som en märklig agenthistoria.
En rad händelser de senaste åren har tvingat oss att uppmärksamma den högerextrema terrorismen. Enskilda massmördare som Breivik och Mangs tvingar säkerhetspolisen att uppmärksamma de ensamma självradikaliserande aktivisterna en erfarenhet de kanske borde ha dragit redan av Lasermannen för tjugo år sedan. I Tyskland utreds hur säkerhetspolisen kunde låta den nazistiska terrorgruppen NSU härja i mer än ett decennium och mörda 10 personer, varav en polis. Den långa overksamheten ser särskilt illa ut när den jämförs med den frenesi som tidigare visats gentemot terrorismen från vänster.
Även Stay behind-grupperna har anklagats för att ligga bakom terroristattentat, bland annat vid oktoberfesten i München 1980 (13 döda, inklusive attentatsmannen) och i den belgiska provinsen Brabant 1983-85 (28 döda). Det är i det perspektivet som rörelsen blir aktuell för palmeutredningen, den var definitivt kapabel till sådana dåd och grupperna verkar ha varit autonoma och förvirrade nog för att kunna genomföra även allvarliga brott utan att för den skull ha varit direkt beordrade till det. Stay behind-grupper kan, ibland, ha verkat som en god idé när de inrättades, men med tiden, de verkade i hemlighet i flera decennier, utvecklades en del av dem till monster.
Nu måste vi få veta hur det var i Sverige.
Det är oerhört värdefullt att Inga-Britt Ahlenius tar initiativ till en offentlig genomlysning av den här verksamheten i Sverige. Det borde ha gjorts redan av säkerhetstjänstkommissionen i slutet av nittiotalet, men det är bättre att det görs nu än inte alls. Men erfarenheterna från förra decennieskiftets kommissioner som blev alldeles för politiserade visar att det är bättre att överlåta ansvaret till den fria forskningen, och kombinera det med ett omfattande avhemligande av berörda arkiv. Den vägen prövades framgångsrikt med 2000-talets nazism- och kommunismprogram, ledda av Klas Åmark och Anu-Mai Kõll. Det borde kunna inkluderas redan i vårens ordinarie utlysning hos Vetenskapsrådet. All anständighet kräver det.
Mats Deland
Docent i historia, Uppsala universitet