Vikingatida skeppsgraffiti från Birka och Sigtuna

Situne Dei Årsskrift för Sigtunaforskning och historisk arkeologi 2016 Redaktion: Anders Söderberg Anna Kjellström Charlotte Hedenstierna-Jonson Johan Runer Magnus Källström Rune Edberg Utgiven av Sigtuna Museum SITUNE DEI Vikingatida skeppsgrafiti från Birka och Sigtuna Rune Edberg Uaininn O’Meadhra Vid studier av isläggar av ben från Birka i Historiska museets magasin uppmärksammades att en av dessa hade ristningar med båt- eller skeppsmotiv. Också från Sigtuna inns ett tidigare inte publicerat exempel på vikingatida skeppsgraiti. Båda fynden presenteras kortfattat här. Skeppsristningarna från Birka är de äldsta kända från Mellansverige samtidigt som det nu från Sigtuna inns en unik följd av daterade skeppsristningar från en och samma arkeologiska lokal. Birkafyndet Birkafyndet är en islägg av ett mellanfotsben (metatarsus III–IV) från ett nötkreatur. Den är 211 mm lång och blanksliten, med andra ord ett väl använt exemplar. Fyndet härstammar från Hjalmar Stolpes 1800-talsgrävningar i Svarta jorden. Fyndplatsen kan inte bestämmas exakt och isläggen kan heller inte dateras närmare än till intervallet från 700-talets mitt eller slut till 900-talet slut, dvs ”Birkatid”. (Edberg & Karlsson 2015: 51, ID-nr. 534, fnr 5208: 1640–35.) Isläggen har ristningar på båda långsidorna. På den ena (här kallad A-sidan) framträder tre båtmotiv tecknade i likartad stil. Det kan ses som en komposition med lera skepp bakom varandra, som rider på en antydan till våg. Det mellersta och största (S 2) är det mest distinkta, med markerad och uppdragen stäv. Vissa delvis bortsuddade linjer framför stäven tycks tillhöra skrov- eller riggdetaljer i ett intilliggande, ofullbordat skepp (S 3). Två av stävarna har en tydligt dubbelspetsig inre kontur som fortsättning av skrovets indelning i bordgångar (ig. 1, 2, 3 & 4). Figur 1 nedan. Isläggen från Birka. A-sidan. De tre skeppsmotiven (från vänster) S 1, S 2 och S 3 tycks vara ritade som en komposition, där S 1 ansluter till den förlängda linjen från S 2:s reling och S 3 ansluter till S 2:s stäv (se även ig. 2 upptill på motstående sida) (Klisterstrecket mitt i bilden är en sentida skada.). Foto: RE. 6 RUNE EDBERG & UAININN O’MEADHRA Ristningarna på motsatt sida (B-sidan) är mer antydande och rudimentära, med svepande linjer. Om ristaren här tänkt sig båtar eller ett ornament kan inte säkert avgöras. Men likheter med Sigtuna S 5 (se nedan) samt med skrov- och stävdetaljer i andra enkla båtskisser från senvikingatiden inbjuder även här till en läsning av ristningen som en komposition av två skepp bakom varandra (ig. 6, 7 & 8). Ristningarna på båda sidor är utförda av samma hand och med samma verktyg (ig. 5 & 7) och ligger upp-och-nedvända i förhållande till isläggen i egenskap av bruksföremål. Nötningen kan antyda att ristningarna var utförda innan eller under bruket av isläggen, snarare än efteråt. Figur 2 upptill på sidan. Isläggens A-sida. Jfr ig. 1. Teckning: UOM. Figur 3. A-sidan, skeppsmotiv S 1. Foto: RE. Figur 4. A-sidan, skeppsmotiv S 2 och S 3. Spår av tidigare skisslinjer, alternativt ofullbordade kompletteringar vid stävtopp i S 2. Eventuell segeldetalj vid S3:s skrov. Foto: RE. Figur 5. Detalj, skeppsmotiv S 2. Knivspår vid antydan till vågor eller vattenlinje midskepps i S 2. Foto: RE. Figur 6 nedan. B-sidan. Skeppsbilden är ristad upp och ned i förhållande till isläggen, vars undersida är vänd uppåt i bilden. Foto: RE. 7 SITUNE DEI Figur 7. B-sidans skeppsmotiv, S 4 och S 5. Troligen två båtar bredvid varandra, vars linjer sammanslutes till en komposition. S 4 har en lång smal stäv med lätt böjd vänsterkontur. Den raka baslinjen kan vara en avbildning av vattenlinjen. S 5 har ett bredare skrov och rundad proil. Foto: RE. Figur 8. B-sidans bägge skepp. Teckning: UOM. Sigtunafyndet Sigtunafyndet är ett 192 mm långt revben av nöt – slaktavfall – med ristningar på båda sidor. På den ena (här kallad A-sidan) inns ett inristat skeppsskrov med för- och akterstävar (ig. 9-13). På den andra (B-sidan) inns ristningar av fyra skeppsstävar (ig. 14-17, 19 & 21), en trädliknande igur (som med fantasi kan ses som ett skepp under fullt segel betraktat framifrån – snett underifrån) (ig. 14, 15 & 20) och något som, också med fantasi, kan tolkas som en isk, och med ännu mer fantasi en isk som fångats från det ena skeppet (ig.14, 15 & 20). Alla skepp och igurer är av samma noggranna och bestämda hand, och gjorda med samma verktyg, troligen en knivspets, med tydlig underskärning där strecken är djupskurna och med ett nåltunt spår vid rispade partier. Alla stävspetsurtag är noga rättvinklade och bordgångarna noga ritade i jämna parallella streck, som i vissa fall avslutas i spetsade par. Stävarna, jämnt placerade längs revbenet, är utförda före ’isk’-motivet och träd/segelmotivet vars spår skär stävarna S 3, 4 och 5(ig. 14, 15, 18 & 19). Att A-sidans ristning avbildar ett relativt stort skepp förefaller klart. Skrovet har fem eller sex bordgångar markerade, och får tolkas som ett klinkbygge av vikingatidstyp. Både fram- och bakstammarna har i toppen ett markerat, rätvinkligt urtag (ig 11, 12 & 13). Urtaget inns på tre av B-sidans fyra andra skeppsstävar, på S 3 t.o.m. med korrigeringar. Betydelsen är oklar men kan möjligen associera till stävhak, som förekom vid viss samtida båtbyggnad. En annan idé är att skeppen haft lösa, avtagna stävtoppar. Fyndet gjordes vid undersökningen 1999–2000 i fastigheten Professorn 1 i en lagerkontext avsatt mellan två hus, nära Stora gatan. Det har nr 13807 från denna grävning. Enligt Mats Pettersson, tidigare vid Sigtuna Museum och som arbetat med stratigrain från undersökningen (pers. medd.), kan kontexten dateras till ca 1000– 1020. Till skillnad från Birkafyndet är Sigtunafyndet således väldaterat. 8 RUNE EDBERG & UAININN O’MEADHRA Figur 9 och 10. Revbenet från Sigtuna, A-sidan. Ett helt skepp med upphöjda stävar, S 1. Spetsen av stäven till höger (fören?) saknas i och med att revbenskanten är avbruten. Relingsproilen är korrigerad med en kraftigare linje som även tecknar den vänstra (akter?) stäven. Spår av bortsuddade detaljer midskepps (last, rigg eller segel?). Foto: Anders Söderberg/Sigtuna museum. Teckning: UOM. Figur 11. Stäven till höger (skeppets för?) på S 1. Med ett hak och detaljrikt återgiven bordläggning. Ett svagt ristat trippelstreck ligger utanför (markerar?) vänster stävspets (jfr S 2, dubbelstreck). Bordgångarna är ritade med parvis ina och jämna parallella strecklinjer med spetsiga avslut. Foto: RE. Figur 12. Detalj av S 1. Ristningsteknik med tydlig underskärning där strecken är djupskurna och med ett nåltunt spår vid rispade partier. Foto: RE. Figur 13. Stäven till vänster på S 1 (skeppets akter?) med ett mycket markant hak. Inga bordgångsdetaljer. Jfr S 4. Foto: RE. Figur 14 nedan. Revbenets B-sida. Från vänster: skeppsmotiv S2 och S3, en ”isk”, skeppsmotiv S 4, ”träd” (eller skepp framifrån?), skeppsmotiv S 5. Jfr ig. 15 på nästa sida. Foto: Anders Söderberg/Sigtuna museum. 9 SITUNE DEI Figur 15 ovan. Revbenet från Sigtuna, B-sidan. Teckning: UOM. Figur 16. S 2. Ett dubbelstreck är ristat vid stävspetsen (en skeppsdetalj?). Noggrant ritade, jämnböjda parallella bordgångar, ritade i spetsiga par (jfr. S 1). Borden slutar i en rät linje tvärs stävspetsen. Stäven möter kölen i en tydlig, trubbig vinkel. Foto: RE. Teckning: UOM. Figur 17. S 3. Samma teknik och hand som S 1 och S 2, med tillägg av bordgångsdetaljer, eller korrigering, vid stävens framdel. Tydlig korrigering av stävspetsen, från att ha liknat den i S 2, till en smalare vinkel och mer inåtvänd stävproil. Foto: RE. Teckning: UOM. Tidigare Sigtunafynd Ytterligare två Sigtunafynd av skeppsgraiti har tidigare publicerats men ska ändå omnämnas här. De är av något senare datum än det nyss beskrivna. Ett av dessa är från lokalen Professorn 4, och gjordes vid en provundersökning 1995. Det är en bit av ett revben av nöt som ristats på båda sidor. På den ena syns en schematiskt ristad båt, med uppdragna stävar, mast och antydan till segel. En styråra kan möjligen också vara markerad. Båten tycks forsa fram genom en våg. På andra sidan inns en komplett 16-runors runrad tillsammans med en triangeligur. Fyndet, som har nr 5557, framkom i en provruta och kunde genom fyndsammanhang och runformer dateras till 1100-talet. (Edberg & Tesch 1996 m. ref.) Det andra fyndet gjordes 1991, är också ristat på en benbit, och är från fastigheten Urmakaren 1. Det har på ena sidan en ristning av ett klinkbyggt båtskrov med kraftigt uppdragna stävar och på den andra ett ristat, tillbakablickande lejon. Själva båtristningen är 63 mm lång. Fyndet som har fyndnummer 4, daterades först preliminärt till 1100-talet. (Edberg & Tesch 1996 m. ref.). Enligt en senare gjord stratigraisk analys har det emellertid förts till grävningens fas 8 och därmed till 1200-talet (Söderberg 2013: 47–30), och är alltså jämngammalt med den berömda Bryggenristningen från Bergen i Norge (se nedan). De här presenterade ristningarna hör samman med en växande skara boplatsfynd speciellt från Sigtuna, sällsynt från Birka, av vardagsföremål, gårdsavfall och hantverksspill med sekundärt inristade ornament, igurer och runor, utförda för yrkesmässiga eller privata ändamål. Att avbilda en scen eller ett riktigt föremål är däremot ovanligt bland skissmaterialet. (O’Meadhra 1997b; 2010; Kitzler Åhfeldt 2011; Edberg & Karlsson 2015: 25, ig. 3–15, 3–16.) 10 RUNE EDBERG & UAININN O’MEADHRA Figur 18. Noggrant strukturerad igur med regelbundet placerade spets- och diamantformade likar kring ett mittparti som bär en svagt böjd mittlinje. En isk, med fyra breda fenor, hög stjärtfena och slank kropp framhävd av mittlinjen? Teckning: UOM. Foto: Anders Söderberg/Sigtuna museum. Figur 19. Skeppsstäven S 4 som är ristad under ”isken”. Teckning: UOM. Figur 20 och 21. Trädliknande skeppssegel (?) som delvis skymmer skeppsstäven S 5 (t.h.). Teckning: UOM. Skeppsbilder och graiti Graiti med båt- och skeppsmotiv förkommer ymnigt under antiken och är en av källorna till kunskapen om tidens seglation i Medelhavsområdet. Under Skandinaviens bronsålder är båtar och skepp bland de vanligaste hällristningsigurerna. Gotlands bildstenar från äldre och yngre järnåldern uppvisar en rad olika typer av båtar och skepp som ett inslag i den inristade dekoren. Under vikingatid och tidig medeltid förekommer skeppsristningar sekundärt inkratsade på många olika slags föremål, litigt omskrivna nordiska exempel inns från båtgraven i Oseberg, Norge (Brøgger red. 1917, ig. 116 och 153 med viktiga rättelser i Christensen 1964, ig. 10–11); på ett irländskt/skotskt relikskrin som togs till Norge av vikingar (Blindheim 1987; O’Meadhra 1988), på ett bryne från Löddeköpinge (t. ex. Crumlin-Pedersen 1988: 130f.), samtliga vikingatida, och på en ”knortekjepp” från 1200-talets Bryggen i Bergen, Norge (t. ex. Herteig 1969: ig. 33–35; Christensen 1995). Från tiden efter Skandinaviens kristnande påträfas skeppsristningar i kyrkor, något som för bl.a. Gotlands och Norges del varit föremål för omfattande forskning (v. Busch m. l. 1993; Blindheim 1985; jfr Westerdahl 2009/2013). Skeppsristningar, både i kyrkor och profanbyggnader, blev ganska vanligt runt om i världen fram till nyare tiden, ibland tillsammans med andra igurer, text och symboler (se t. ex. diskussion med referenser i Lagerlöf 1993: 22–26; O’Meadhra 1994; 1997a; le Bon 1995, 1997). 11 SITUNE DEI Pojkdrömmar? Synen på hur skeppsristningar bör tolkas växlar. En forskare uppfattar dem som uttryck för pojkdrömmar inom ramen för ett maritimt samhälle och ser ristningar på lösa föremål av trä eller ben som ett tillfälligt klotter, som inte ens ristarna själva tagit på så stort allvar, eftersom det kastats bort (Christensen 1995). En annan noterar att många ristade skepp uppvisar väldigt höga stävar. Kanske var de i verkligheten inte så höga, utan företeelsen är ett exempel på en allmän tendens att överdriva den detalj som man är intresserad av, föreslår han (Blindheim 1985: 57). En tredje påpekar hur vad som kan tyckas se ut som ett ”fantasifoster” i själva verket kan vara en naturalistisk återgivning av en mindre känd skeppsvariant (Crumlin-Pedersen 1988: 143, om Löddeköpinge-skissen). Men mångtydiga och symboliska tolkningar av skeppsgraiti har också förespråkare. En forskare har föreslagit att den återkommande bilden av enbart skeppsstäven ska läsas som ett ideogram för den skandinaviska kulturen, på liknande sätt som att ankaret istället för skeppet senare kom att bli en symbol för kristen tro (le Bon 1995). Skeppsristningar i kyrkor och även på berghällar vid kusten har länge delvis tolkats som bön till Herren, en trygghetsförsäkring för överlevnad och bättre lycka på sjön (jfr Lagerlöf 1985, 1993; Westerdahl 2009/2013). Skeppets idé Elizabeth le Bon framhåller att ett värde med skeppsgraitins bilder är att de uttrycker konstnärens potentiella frihet att skapa, fri från de tvång som styr den accepterade konsten, den sociala anständigheten och den allmänna meningen – samtidigt som bilderna också är ögonblicksbilder från ett forntida liv, vars rikedom och energi kanske inte har någon motsvarighet i den formella konsten (le Bon 1997:2; jfr Crumlin-Pedersen 1988:143). Att graiti kan ha intresse ur båt- och skeppsteknisk synpunkt är givet. Därmed inte sagt att bilderna alltid kan eller bör betraktas som direkt föreställande eller naturalistiska. Många ristningar är rimligen snabbt utförda, schematiska och kan snarare sägas uttrycka båtens eller skeppets idé, inom ramen för varje artists egen referensram. Birkas och Sigtunas ristningar får ses som sådana exempel. En fördjupad analys av ristningarna och en diskussion om skeppsgraitins vidare innebörd ligger utom ramen för denna artikel. Publiceringen har dock förhoppningsvis något litet utökat det empiriska underlaget för en sådan. Not Ristningarna är ritade på böjda ytor vilket kan leda till viss förvanskning i ett foto (jfr ig. 14). Teckningarna är kalkerade på genomskinlig ilm direkt av benen för optimal dokumentation. Referenser Blindheim, M. 1985. Graiti in Norwegian stave churches c. 1150–c. 1350. Oslo. Blindheim, M. 1987. he Ranuaik Reliquary in Copenhagen: a Short Study. Proceedings of the Tenth Viking Congress, Larkollen, 1985. Knirk, J. B. (red). Oslo. Brøgger, A. W. (red). 1917. Osebergfundet I. Kristiania. von Busch, P., Haasum, S. & Lagerlöf, E. 1993. Skeppsristningar på Gotland. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. 12 RUNE EDBERG & UAININN O’MEADHRA Christensen A. E. 1964. Birka-Hedeby myntene som kilde til skipets historie på 800-tallet. Norsk Sjøfartsmuseum 1914-1964. Oslo. Christensen, A. E. 1995. Ship Graiti. he ship as a symbol in prehistoric and medieval Scandinavia. Crumlin-Pedersen, O. & Munch-hye, B. (red). Danish National Museum Studies in Archaeology and History I. Köpenhamn. Crumlin-Pedersen, O. 1988. I Rieck, F. & Crumlin-Pedersen O. 1988. Både fra Danmarks oldtid. Vikingeskibshallen. Roskilde. Edberg, R. & Karlsson, J. 2015. Isläggar från Birka och Sigtuna. En undersökning av ett vikingatida och medeltida fyndmaterial. Stockholm Archaeological Reports 43. Stockholm. Edberg, R. & Tesch, S. 1996. Nyfunna skeppsbilder från 1100-talet i Sigtuna. Tor 28. Uppsala. (Även publicerad men med färre bilder i Vikingars guld ur Mälarens djup. Tio artiklar med anledning av en utställning. Tesch, S. & Edberg, R. (red). Sigtuna.) Herteig, A. 1969. Kongers havn og handels sete. Fra de arkeologiske undersøkelser på Bryggen i Bergen 1955–1968. Bergen. Kitzler Åhfeldt, L. 2011. Några träfynd i Sigtuna från runstenstid. Situne Dei. Lagerlöf, E. 1985. Ristade skeppsbilder på gotländska kyrkväggar. En medeltida försäkring. Nordisk Försäkringstidskrift 1985. Stockholm. Lagerlöf, E. 1993. Gotländska ristningar. Skeppsristningar på Gotland. von Busch, P. Haasum, S. & Lagerlöf, E. 1993. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. le Bon, E. 1995. Ancient ship graitti: symbol and context. he ship as a symbol in prehistoric and medieval Scandinavia. Crumlin-Pedersen, O. & Munch-hye, B. (red). Köpenhamn. Köpenhamn. le Bon, E. 1997. Images out of water. Aspects of the interpretation of ancient maritime graiti. University of St. Andrews. https://hdl.handle.net/10023/7296 (2016 05 13). O’Meadhra, U. 1988. Skibe i Ranveigs skrin. Skalk 5/1988. Højbjerg. O’Meadhra, U. 1994. Klotter i kyrkan! Gotländska ristningar från medeltiden. Folkets historia 22/4. Stockholm. O’Meadhra, U. 1997a. Medeltida ristningar i Gotlands kyrkor. Hikuin 24. Højbjerg. O’Meadhra, U. 1997b. Motivstycken i Sverige – varför så få? Till Gunborg – Arkeologiska samtal. Åkerlund, A. m. l. (red). Stockholm. O’Meadhra, U. 2010. Skisser i urnes-/runstenstil på horn och ben från Sigtuna. Situne Dei. Söderberg, A. 2013. Om stratigrai, tomtmönster och hantverk i kvarteret Urmakaren, Sigtuna. Situne Dei. Westerdahl, Ch. 2009/2013. Medeltida skeppsristningar – fattigmans votivskepp? Marinarkeologisk tidskrift 2009/3. Nu publicerad på engelska med uppdaterad bibliograi i he International Journal of Nautical Archaeology (2013) 42/2. Summary Two new inds of ship graiti are here reported and briely described. he irst is rather tentative and occurs on a bone skate (cattle metatarsal) from Stolpe’s 19th century excavations of Birka’s Black Earth. he graiti was noticed only recently by one of the authors (Edberg). he skate is contextually dated to within the date-range of Birka’s occupation, mid/late 8th–late 10th century AD. he second is more deinitive and occurs on a ribbone (cattle) excavated in 1999 from early 11th–century levels at the Professorn 1 site, Sigtuna town. Two previously published inds of ship graiti on rib-bones from 12th and 13th century levels at Sigtuna are also briely described, presenting a new later contextual dating for one. he Birka sketches are the earliest known from Central Sweden while those from Sigtuna provide a unique sequence of dated ship sketches from the one site. Each sketch was probably drawn in a matter of minutes, and while possibly an accurately observed representation, may only relect an artist’s impressions of the boats, ships and navigation of the time. 13