Urgermanska

	Urgermanska
Region	Norra Europa
Status	Rekonstruerat urspråk
Språkfamilj	Urgermanska
Språkkoder
ISO 639‐2	gem
ISO 639‐3	–

Urgermanska är ett rekonstruerat språk sammansatt utifrån de germanska språkens äldsta skriftligt belagda former. Det anses av språkhistoriker ha varit den gemensamma basen och utgångspunkten för dessa språks utveckling. De germanska språkens äldsta belägg är från de första århundradena e.Kr., då de redan var olika varandra. Splittringen av det urgermanska språket i dialekter som ledde till dessa språk måste därför ha ägt rum hundratals år före vår tideräknings början.

Yttre språkhistoria

Urgermanskan uppvisar betydande skillnader jämfört med andra indoeuropeiska språk. Den mest välkända är den ljudskridning som beskrivs av Grimms lag och Verners lag (de flesta forskare anser att de båda lagarna utgör successiva steg i samma utveckling), formulerade av Jacob Grimm 1822 respektive Karl Verner 1876. Ljudskridningen innebär grovt talat att urindoeuropeiska klusiler "mjukas upp" till urgermanska frikativor.

Det är osäkert var språket hade sitt ursprung. Arkeologin antyder att runt 750 f.Kr. fanns en någorlunda enhetlig germansktalande befolkning i södra Skandinavien och längs Nordsjö- och södra Östersjökusten från nuvarande Nederländerna till floden Weichsel. Denna enhetlighet hade runt 250 f.Kr. splittrats i fem huvudgrupper: nordgermanska (urnordiska) i Skandinavien utom Jylland, nordsjögermanska längs Nordsjön inklusive Jylland, Elbe-germanska runt Elbe, Rhen-Weser-germanska runt dessa floder samt östgermanska mellan floderna Oder och Weichsel.

Den större dialektala mångfalden i söder antyder att utvecklingen av urgermanskan haft sin tyngdpunkt där, men även södra Sverige har föreslagits med argumentet att där vad man vet saknas förgermanska ortnamn. Man bör notera att eftersom hela det urgermanska området binds samman av en enhetlig vattenmassa är det mycket möjligt att språket utvecklats parallellt genom handel, äktenskap och andra kontakter, vilket onödiggör en snävt avgränsad språklig "vagga".

Beträffande tidpunkten är meningarna mer delade. En del forskare, som Colin Renfrew, menar att samtliga neolitiska kulturer i Europa var indoeuropeiska. Det är i så fall troligt att urgermanskan redan under senneolitikum cirka 2000 f.Kr. utvecklas ur de språk som hade förts till Skandinavien av trattbägarkulturen och stridsyxekulturen. Enligt kurganhypotesen är istället stridsyxekulturen den första vågen av indoeuropeiska folk och urgermanskan utvecklas som en syntes främst mellan stridsyxekulturen och en andra våg indoeuropeer, höggravskulturen, under bronsålderns kulturutbyte.

Fonologi

Konsonanter

Konsonanter utom halvvokaler^[1]
	bilabialer	dentaler	alveolarer	velarer	labiovelarer
tonlösa klusiler	p	t		k	kʷ
tonande obstruenter	b	d	z	g	gʷ
tonlösa frikativor	f	þ	s	h	hʷ
nasaler	m	n
likvidor		l	r

Vokaler

Vokaler och halvvokaler^[2]
	Främre	Centrala	Bakre
Icke stavelsebildande	j		w
Korta	i, e	a	u
Långa	ī, ē	ā	ū, ō
Överlånga	e̿		o̿
Diftonger	ai, au, eu

Morfologi

Urgermanska hade en rik böjning i ordklasserna substantiv, adjektiv, pronomina, räkneord och verb.^[3] Substantiv och adjektiv böjdes i de grammatiska kategorierna kasus, genus och numerus, och adjektiv komparerades dessutom; pronomina böjdes i kasus, och med defekta paradigm i numerus genus och person; Grundtal hade defekta paradigm i kasus och genus; ordningstal böjdes som adjektiv.^[3] Böjningen påverkades betydligt av att ett flertal olika ordstammar fanns.

Ordförråd

Det urgermanska ordförrådet kom huvudsakligen från urindoeuropeiska.^[4]

Keltiska lån

Keltiska lånord
Urgermanska	Glossa	Släktord	Anmärkningar	Källhänvisning
*ambahtaz	'tjänare'	ämbete^[5]		^[6]
*brunjōn-	'brynja'	brynja	Det nusvenska ordet är indirekt besläktat, eftersom det är upptaget från fornspr[åken].^[7]	^[6]
*gīslaz	'gisslan'	gisslan^[7]		^[6]
*īsarną	'järn'	järn^[8]		^[6]
*lēkijaz	'läkare'	läkare^[9]		^[6]
*rīk-	'konung'	rik		^[6]
*Rīnaz	'Rhen'	Rhen	Det svenska ordet är ett lån från tyska Rhein, som är en av de namnformer den urgermanska formen har rekonstruerats efter ^[10]	^[6]
*walhaz	'utlänning'	välsk	Det svenska ordet är ett lån, dels från [medellågtyska], o[ch] (i historisk stil) från fornspr[åken],^[11] och därför endast indirekt besläktat.	^[6]

Latinska lån

Latinska lånord
Urgermanska	Glossa	Släktord	Anmärkningar	Källhänvisning
*katilaz	'gryta'	kittel^[12]	Förmodligen ett lån från latinets catīnus 'vattenkittel' eller (mindre sannolikt) från diminutivformen catillus av samma ord.^[12]	^[6]
*kaup-	'handel'	köpa^[13]	Förmodligen ett lån från latinets caupo 'handlande' särskilt med vin.^[13]	^[6]
*pundą	'skålpund'	pund^[14]	Det urgermanska ordet är ett lån av latinets pondō, en ablativform av pondus eller *pondum.^[14]	^[6]

Se även

Referenser

Noter

^ Ringe (2006), s. 214-7
^ Ringe (2006), s. 214. Om ē se också Fausto Cercignani, Indo-European ē in Germanic, i Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung, 86/1, 1972, s. 104-110.
^ [a b] Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.A.2. [1] Arkiverad 1 maj 2019 hämtat från the Wayback Machine.
^ Janson (2013), s. 187
^ Hellqvist (1980), s. 1436
^ [a b c d e f g h i j k] Ringe (2006), s. 296
^ [a b] Hellqvist (1980), s. 105
^ Svenska Akademiens ordbok, JÄRN (1934).
^ Hellqvist (1980), s. 606
^ Hellqvist (1980), s. 833
^ Hellqvist (1980), s. 1388
^ [a b] Hellqvist (1980), s. 460
^ [a b] Hellqvist (1980), s. 551
^ [a b] Hellqvist (1980), s. 796

Webbkällor

”Encyclopedia Brittanica 2009”. Encyclopædia Britannica, Inc. https://www.britannica.com/EBchecked/topic/231026/Germanic-languages. Läst 31 augusti 2009.
Lehmann, Winfred P. ”A Grammar of Proto-Germanic”. Linguistics Research Center, University of Texas at Austin. Arkiverad från originalet den 1 maj 2019. https://web.archive.org/web/20190501084027/https://liberalarts.utexas.edu/lrc/resources/books-online/grammar-of-proto-germanic/3.-inflection.php. Läst 16 juni 2018.
”Svenska Akademiens ordbok”. Svenska Akademien. https://g3.spraakdata.gu.se/saob. Läst 10 november 2009.
Hellquist, Elof. ”Svensk etymologisk ordbok. Första upplagan”. https://runeberg.org/svetym/.

Tryckta källor

Hellquist, Elof (1980). Svensk etymologisk ordbok (3:e uppl.). Lund. ISBN 91-40-01978-0
Janson, Tore (2013). Germanerna: myten, historien, språken. Stockholm: Norstedt. Libris 14008397. ISBN 9789113032863
Ringe, Don (2006). From Proto-Indo-European to Proto-Germanic. Oxford. ISBN 978-0-19-955229-0

Vidare läsning

Falk, Hjalmar & Torp, Alf (1909). Wortschatz der germanischen Spracheinheit (5:e uppl. 1979). Göttingen. ISBN 3-525-26405-4
Heidermanns, Frank (1993). Etymologisches Wörterbuch der germanischen Primäradjektive. Berlin. ISBN 99-0112330-5
Orel, Vladimir (2003). A handbook of Germanic etymology. Leiden. ISBN 90-04-12875-1
Ringe, Don (2006). From Proto-Indo-European to Proto-Germanic. Oxford. ISBN 978-0-19-955229-0
Seebold, Elmar (1970). Vergleichendes und etymologisches Wörterbuch der germanischen starken Verben. The Hague

[1] Ringe (2006), s. 214-7

[2] Ringe (2006), s. 214. Om ē se också Fausto Cercignani, Indo-European ē in Germanic, i Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung, 86/1, 1972, s. 104-110.

[WPL3.A.2-3] [a b] Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.A.2. [1] Arkiverad 1 maj 2019 hämtat från the Wayback Machine.

[4] Janson (2013), s. 187

[5] Hellqvist (1980), s. 1436

[Ringe_2006,_s._296-6] [a b c d e f g h i j k] Ringe (2006), s. 296

[Hellqvist_1980,_s._105-7] [a b] Hellqvist (1980), s. 105

[8] Svenska Akademiens ordbok, JÄRN (1934).

[9] Hellqvist (1980), s. 606

[10] Hellqvist (1980), s. 833

[11] Hellqvist (1980), s. 1388

[Hellqvist_1980,_s._460-12] [a b] Hellqvist (1980), s. 460

[Hellqvist_1980,_s._551-13] [a b] Hellqvist (1980), s. 551

[Hellqvist_1980,_s._796-14] [a b] Hellqvist (1980), s. 796

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]