Meriter

Karl Sverkersson, d 12 april 1167 på Visingsö. Föräldrar: konung Sverker d ä av Sverige o Ulfhild Håkonsdtr (Thjottaätten). Östgötarnas konung från omkr 58, konung över hela Sverige från 61.

G trol 63 m Kristina, dtr till den skånske stormannen Stig "hvítaleðr" o konung Valdemar den stores av Danmark syster Margareta.

Biografi

Enligt Ericus Olai blev K vald till konung av östgötarna två år före Erik den heliges död, som enligt honom inträffade 1160. Att K sålunda blivit östgötarnas konung redan omkr 1158 styrkes av att påven Hadrianus IV, som dog redan 1159, enligt ett utdrag (Banck) ur ett annars okänt brev skall ha skrivit om peterspenningen till K som götarnas (Gothorum) konung. K synes därefter ha motarbetat Erik. Han var enligt en 1400-talskälla (Prosaiska krönikan) "i råd att S:t Erik vart slagen", vilket kan stämma med Erikslegendens uppgift, att Eriks baneman, den danske kungaättlingen Magnus Henriksson, hade stöd av en hövding i riket (princeps regni). Ännu i början av 1161 var Magnus enligt isländska uppgifter sv konung.

K dödade därefter Magnus Henriksson, vilket uppges både av Västgötalagens kungakrönika och Saxo. Enligt den förstnämnda källan skall detta ha hänt i Örebro. Händelsen dateras i en annalnotis till 1161. Såväl i ett par påvebrev, som kunnat dateras till 5 aug 1164, som i ett odaterat inhemskt brev namnes K som svearnas och götarnas konung.

Enligt påvebreven gavs på K:s, de sv biskoparnas o jarlen Ulfs anhållan pallium till Stefan, den förste ärkebiskopen i Uppsala, tidigare munk i det av K:s föräldrar grundade klostret i Alvastra. Det ovannämnda odaterade brevet, den äldsta i Sverige skrivna urkunden, är ett brev av ärkebiskop Stefan för Viby kloster, beseglat av K med det äldsta bevarade sv kungasigillet, visande konungen på tronen; kontrasigillet visar konungen till häst.

Den sannolikt redan i början av 1200-talet tillkomna längden över Växjö stifts äldsta biskopar uppger, att K gav detta stift egen biskop, sedan invånarna där erbjudit honom pengar, om han tillmötesgick deras önskemål om en sådan. Detta har sammanställts med att Växjö stift ej namnes bland de sv stiften vid ärkebiskopstillsättningen 1164 och att den äldste kände växjöbiskopen kan beläggas tidigast 1170 (Larsson).

Flera först från 1400-talet traderade notiser uppger, att K skall ha grundat Vreta kloster 1162. Troligen innebär detta dock blott, att han reorganiserat detsamma. Enligt 1500-talsexcerpter ur en mycket detaljerad uppteckning om donationer till detta kloster skall det nämligen ha grundats redan av Inge d ä men av K begåvats med jord i Naterstada i Slaka, Ög. Ett fragment av en 1500-talsavskrift av samma uppteckning meddelar, att K ägde jord i Frönäs i Persnäs på Öland, som han gav till en fränka och av henne donerades till klostret.

Om K:s godsbesittningar är även känt, att han ägt jord i Sunnerby i Vrigstad, Jönk, som han enligt ett brev från början av 1200-talet bytte bort till linköpingsbiskopen Gisle (bd 17). I Sunnerby stadfäste han enligt ett annat senare brev en donation till Nydala kloster av ett fiske i sjön Rusken. Ett senare stadfästelsebrev nämner K bland äldre konungar, som stadfäst en gåva av Sverker d ä till samma kloster av konungens tredjedel av allmänningsskogarna Flata och Nåthult, men detta brevs äkthet har betvivlats (Härenstam).

En notis i Första novgorodkrönikan nämner en misslyckad sv framstöt mot Ladoga våren 1164, men om K:s roll i detta sammanhang är intet känt. Den enda uppgift, som föreligger om hans utrikespolitik, är en notis hos Saxo, att resterna av den 1163 avrättade norske tronpretendenten Sigurd Markusfostres anhängare flydde till honom och förgäves sökte få honom att intervenera för dem i Norge. Dubiös är en i senare framställningar återkommande 1400-tals-uppgift (Prosaiska krönikan), att Norge under tre år var tillflyktsort för K:s antagonist, Erik den heliges son Knut, eftersom Västgötalagens vida äldre kungakrönika meddelar detsamma om Knuts son Erik Knutsson.

Kungakrönikan, vars författare synes ha sympatiserat med K:s släkt och prisar hans fridsamma och välvilliga styrelse, uppger, att han dödades på Visingsö av Knut Eriksson och blev begraven i Alvastra.

Författare

Hans Gillingstam

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: N Ahnlund, Vreta klosters äldsta donatorer (HT 1945); dens, Till frågan om den äldsta erikskulten i Sverige (HT 1948), s 317 f; I Andersson, Uppsala ärkestifts tillkomst (HT 1964); Chronicon vetus episcoporum Wexionensium (SRS 3: 2, 1871); E Jorgensen, Annales danici medii aevi (1920); S Axelson, Sverige i utländsk annali-stik 900—1400 (1955), s 59 f, 62, 66 f; dens, Unika annalnotiser (PHT 1958); L Banck, De tyrannide papae in reges & principes christianos diascepsis (1649), s 420; S Bolin, Om Nordens äldsta historieforskning (1931), s 149, 155, 157 ff, 185 f, 203, 214 f, 217, 220, 230, 235 f; DS 1 (1829); Ericus Olai, Chro-nica (SRS 2:1, 1828), s 43, 45, 47 f; H Fleetwood, Sv medeltida kungasigill [1] (1936); I Friedlaender, Peringskölds Diplomatarium (1971), s 109; H Gillingstam, Ett nytt bidrag till kunskapen om Vreta klosters äldsta hist (HT 1948); H Hildebrand, Sveriges medeltid, 1—4 (1879—1953); C Härenstam, Finnveden under medeltiden (1946); H Jägerstad, Hovdag å råd under äldre medeltid (1948), s 7 f; C M Kjellberg, Den äldsta sv konungatiteln (Bidr till Sveriges medeltidshist tillegnade C G Malmström, 1902); L-O Larsson, Det medeltida Värend (1964); J Liedgren, Nils Rabenius saml av medeltidsbrev o deras proveniens (Donum Boéthianum, 1950), s 241, 247; I Lindquist, Västgötalagens litterära bilagor (1941), s 43; Å Ljungfors, Bidrag till sv diplomatik före 1350 (1955), s 212; P A Munch, Det norske Folks Historie, 2—3,4:2 (1855—59); Novgorodskaja per-vaja letopis' (1950), s 218 f; G Paulsson, Annales suecici medii aevi (1974); L F Rääf, Ant:ar öfver beskaffenheten af Sveriges offentl handl:ar under medeltiden (VHAAH 15, 1839), s 49 f; Saxonis Gesta danorum, 1 (1931); A Schück, Drottning Ulvhilds härkomst (PHT 1953); Snorri Sturluson, Heims-kringla, 3 (1951), s 369; Sogur Danakonunga (1919—25); ST 1 (1877); K Stjerna, Erik den helige (LUÅ 34: 1: 2, 1898), s 2, 5, 13 f; A M Strinnholm, Sv folkets hist, 4—5 (1852—54); P F Suhm, Historie af Danmark, 7 (1800); Sveriges krönika (vanl kallad den prosaiska) (Småstycken på forn sv [,1], 1868—81), s 235 f; K B Westman, Den sv kyrkans utveckling från S:t Bernhards tidevarv till Innocentius III:s (1915), s 66, 89, 96, 130—137, 141 ff; dens, Erik den helige o hans tid (Erik den helige, 1954), s 3, 44 f, 49 f, 69, 102; K G Westman, Sv rådets hist till år 1306 (1904), s 4 f; dens, Konung o landskapliga myndigheter i den äldsta sv rätte- gången (Hist studier tillägnade Harald Hjärne, 1908), s 796 ff, 805; J Öberg, König-liche Kanzlei und Diplomatik in Schweden bis um 1250 (1974), s 5. — J Rosén, Kro-noavsöndringar under äldre medeltid (1949).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl Sverkersson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12369, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12369
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl Sverkersson, urn:sbl:12369, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-12-11.