Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 275-276 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sachs, Julius von - Sachs [sä'ks], Edwin - Sachsare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blefvo af det största gagn för vetenskapen. Det
är till stor del S:s förtjänst, att fysiologien
fr. o. m. 1800-talets sista årtionden nått en
ställning, jämbördig med morfologiens och anatomiens.
De viktigaste föremålen för S:s egna undersökningar
voro dels växternas tillväxt, rörelser, riktning och
ställning under yttre krafters påverkan, t. ex. i
Ueber den einfluss des tageslichtes auf neubildung und entfaltung verschiedener pflanzenorgane (1863),
Wirkung des lichtes auf die blütenbildung unter vermittelung der laubblätter (1865),
Ueber wachsthum und geotropismus aufrechter stengel (1873),
Ueber orthotrope und plagiotrope pflanzenteile (1879),
Ueber die wirkung der ultravioletten strahlen auf die blüthenbildung (1887),
dels också ämnesförflyttningen i groende frön och
växter på olika stadier, t. ex. i
Vegetationsversuche mit ausschluss des bodens . . . von mais, bohnen etc. (1860),
Untersuchungen über die keimung der schminkbohne (1859),
Zur keimungsgeschichte der gräser (1862),
Zur keimungsgeschichte der dattel (s. å.) och
Untersuchungen über das verhalten von stärke, zucker und eiweissartigen stoffen bei der entwickelung der maispflanze (s. å.).
Därjämte undersökte han klorofyllkropparnas fysiologiska
förhållanden och stärkelseproduktionen genom dem samt
klargjorde cellernas anordning i växtkroppen (så t. ex.
härrör från S. indelningen i hud-, grund- och strängväfnad).
Af största betydelse för den vetenskapliga botanikens
skärpa, vidgande och fördjupande voro S:s läroböcker
för den högre undervisningen,
Handbuch der experimentalphysiologie der pflanzen (1865),
Lehrbuch der botanik (1868; 4:e uppl. 1874)
och dennas fortsättning
Vorlesungen über pflanzenphysiologie (2 dlr, 1882; ny uppl. 1887),
omfattande 46 afh. öfver näringslifvet, tillväxten,
rörelserna och fortplantningen. S. författade äfven
Geschichte der botanik (1875),
måhända den originellaste framställningen af botanikens
historia och begränsad till de verkliga framstegen inom
vetenskapen. I detta arbete begick han dock det misstaget
att nedsätta Linnés vetenskapliga lifsgärning, en följd
af S:s ensidigt fysiologiska synpunkt och otillräckliga
källstudier.


^{C. Lmn.}

Sachs [sä’ks], Edwin, engelsk arkitekt, f. 5 april 1870 i
London, studerade i arkitektskolan i Charlottenburg
och är från 1892 bosatt i London. S. är specialist
på teaterbyggnader, har uppfört och inredt flera
moderna dylika i London och annorstädes (rådfrågades
bl. a. 1902 vid byggandet af Dramatiska teatern
i Stockholm) samt har utgett en rad arbeten, t. ex.
Modern opera houses and theatres (3 dlr, 1896–98),
Stage construction (1898).

^{G–g N.}

Sachsare (lat. saxones), en germansk folkstam,
som tidigast omnämnes af Ptolemaios (omkr. 150
e. Kr.). Den hade då sina boplatser inom ett litet
område vid Nordsjökusten, ungefär i det nuv. Holstein.

Namnet härledes af det korta stensvärd
("sahs"), som sachsarna begagnade. Då namnet härnäst
förekommer, mot slutet af 200-talet, betecknar
det emellertid ett större folkförbund, i hvilket
efter hvarandra chauker, angrivarier (engrer)
och cherusker (se dessa ord) uppgingo. Sachsarna
gjorde plundringståg mot Galliens och Britanniens
kuster. Vid början af 400-talet bära Galliens
nordkust och Britanniens sydöstkust namnet Litora
saxonica ("de sachsiska kusterna"); jämte anglerna
deltogo äfven sachsare i Britanniens eröfring vid
400-talets midt (se Angelsaxar, Angler och England,
sp. 602–603). Frankiska rikets uppkomst hindrade dem
däremot att varaktigt sätta sig fast i Gallien. Efter
år 500 nämnas sachsarna icke längre som ett sjöfarande
folk (deras maktställning på hafvet öfvergick
till friserna), men i Germanien utvidgades alltmer
deras välde. Sedan de i förening med frankerna 531
krossat thüringarnas mäktiga rike, blefvo de själfva
den ledande stammen i Nord-Tyskland. Det område de
behärskade sträckte sig i v. nära nog till Rhen,
i s. till Sieg och Harz, i ö. ungefär till Elbe och
Saale. Men detta område bildade ingen politisk enhet,
endast i krigstid framträdde hertigen som hela folkets
ledare. Bland de sinsemellan oberoende stammarna
urskilde man sedan 700-talet fyra grupper:
engrerna vid Weser, östfalerna ö. och västfalerna v. om
dessa samt nordalbingerna mellan Elbe (lat. Albis)
och Eider. Ståndsskillnaden var starkare utpräglad
hos sachsarna än hos andra germanska folk; den
säkerligen från gamla höfdingaätter stammande
adeln hade en dominerande ställning, som framför
allt hvilade på dess stora rättigheter öfver den
halffria befolkningen. Sachsarna höllo envist fast
vid sina gamla gudar och gjorde hårdnackadt motstånd
mot alla omvändelseförsök. Karl Martell och hans son
Pippin, som sökte bringa dem till underkastelse under
frankiska riket och den kristna tron, vunno endast
partiella framgångar. Först Karl den store lyckades
kufva det trotsiga och frihetsälskande folket. Från
år 772 företog han upprepade krigståg in i hjärtat af
sachsarnas land. Genom uppförande af starka borgar,
genom hänsynslösa härjningar, massafrättningar
o. s. v. utmattade han sina motståndares krafter, och
redan 777 kunde han hålla en riksdag i Paderborn,
där de underkufvade lofvade honom trohet och
massvis läto döpa sig. Men den stränghet, hvarmed
han sökte undertrycka den hedniska kulten och införa
frankiska, kyrkliga inrättningar, väckte en hejdlös
förbittring. En förnäm västfal Widukind framträdde som
själen i motståndet. Det ena fruktansvärda upproret
aflöste det andra, å ömse sidor kämpades med växande
förbittring. 783 vann Karl emellertid två afgörande
segrar vid Detmold och vid Hase. 785 uppgaf Widukind
striden och mottog dopet. Under de nya uppror,
som utbröto 792–804, begagnade Karl med förkärlek
utvägen att förflytta stora delar af den sachsiska
befolkningen från dess hemland. (Därom vittna ännu
ortnamn i mellersta och södra Tyskland.) I dessas
ställe kommo frankiska kolonister. – I det eröfrade
landet upprättades åtta biskopsstift (Osnabrück,
Verden, Bremen, Paderborn, Minden, Halberstadt,
Hildesheim och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>