Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Partie egale - Partiell - Partiella förmörkelser. Se Förmörkelser - Partien - Partie remise. Se Remis - Partigängare - Partihandel - Partikel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Partie égale [-ti ega’l], fr., jämnt spel, lika
villkor, täflan mellan jämstarka motståndare.
Partiell (fr., af lat. pars, del), som utgör
del af ett helt; som endast delvis är eller
försiggår; omfattande endast vissa delar.
Partiella förmörkelser, astron. Se Förmörkelser.
Partien (grek. Parthyaia, lat. Parthia),
i forntiden namnet på ett land, som ungefär
motsvarade nuv. persiska provinsen Chorassan
(se d. o.), sålunda ö. om Medien och s. ö. om
Kaspiska hafvet, skildt därifrån af Hyrkaniens
fruktbara slätt. P. var bebodt af en iransk
stam, som kallade sig Parthava, hvaraf det
egendomliga pehlevispråkets (se Pehlevi)
namn är en senare afledning. Under persiska
rikets storhetstid voro parterna dess undersåtar
och deltogo i Xerxes’ hämndetåg mot Hellas. De
lydde sedan under Alexander den store; efter
hans död tillföll P. snart syriska riket. Landets
satrap Andragoras gjorde sig under Seleukos II:s
regering i Syrien omkr. 255 f. Kr. oafhängig,
men föll snart (248; årtalet 256 har numera
uppvisats vara felaktigt) för höfdingen öfver en
iransk nomadstam (dakiska skyter), Arsaces. Han
gaf riket den författning, som sedan uppehölls
till rikets senaste tid. De skytiske nomader,
som följt Arsaces, blefvo den härskande
feodaladeln och bildade konungens råd. De
stora länsfurstendömena styrdes af satraper,
som i sin ordning hade ringare vasaller under
sig. Länsadeln uppsatte kavalleriet, som var
skickligt både i rid- och skjutkonsten; de
partiske ridande bågskyttarna kunde bl. a. träffa
motståndarna med pilar, som de afsköto bakom sig,
medan de låtsades fly. Infanteriet utgjordes
till största delen af militäriskt utbildade
slafvar. Skyterna blandade sig snart med de
ursprunglige invånarna. De upptogo Zoroasters
lära och flera persiska institutioner.
Senare vunno grekiskt språk och grekiska
föreställningar insteg, ja t. o. m. grekiska
städer anlades. Mot hellenismens intrång kämpade
i synnerhet prästerna. Till en fullt enhetlig
stat sammansmälte P. aldrig. I den mån riket
växte på det persiska rikets bekostnad, flyttades
dess tyngdpunkt åt v., och konungarna bodde, som
de forne storkonungarna, om somrarna i Ekbatana
och om vintern i Ktesifon. – Officiellt kallades
alla konungarna Arsaces, såsom nästan alltid på
mynten (se Arsaciderna), men de hade ock
individuella namn, under hvilka de äro kända
i historien. Den störste och mest berömde af
de äldre arsacidiske monarkerna var Artabanos
II:s son Mithradates II (d. 87 f. Kr.), som
utvidgade riket, så att det sträckte sig från
Indus till Eufrat. – Omkr. midten af 100-talet
f. Kr. sammanstötte den väldiga östmakten med
västerns behärskare, romarna. Dessa försökte
öfvergå Eufrat, och Fraates III (68–60
f. Kr.) kunde ej hindra det. Hans son Orodes
I fördref sin broder Mithradates III, som flydde
till romarna, men blef infångad och afrättad,
och vann mot den romerske fältherren Crassus
(se d. o. 3) det stora slaget vid Carrhae (53
f. Kr.). Snart trängde parterna ända in i Syrien
och Mindre Asien, till dess de tillbakaslogos
af Publius Ventidius 38 f. Kr. Två år därefter
led Gaius Antonius nederlag mot Fraates IV
(37–32 f. Kr.). Sedan utbröto tronstridigheter,
och Augustus kunde genom hotelser
t o. m. förmå Fraates att utlämna de
legionsörnar och krigsfångar, som tagits
vid Carrhae. Men förhållandet mellan de
båda stormakterna var fortfarande spändt; i
synnerhet var det om herraväldet öfver Armenien
man tvistade. Genom kejsar Tiberius’ mästerliga
diplomati försvagades parternas makt, och först
Vologeses I (51–91 e. Kr.) kunde åter upptaga
aktionen mot romarna. Han lyckades sätta sin
broder Tiridates på Armeniens tron; det krig,
som med anledning häraf utbröt, slutade därmed,
att Tiridates fick taga Armenien som län af
romarna. Ohosroës I (d. 191) råkade i krig
med kejsar Trajanus, som gjorde Armenien,
Mesopotamien och Assyrien till provinser och
förde arsacidernas gyllne tron i Ktesifon till
Rom. Hadrianus, som ansåg, att romarriket
blifvit för stort att kunna framgångsrikt
försvaras, utrymde emellertid Trajanus’
eröfringar, Vologeses III (d. 192 e. Kr.) gick
åter anfallsvis till väga, men Mesopotamien
stannade i armeniernas ego. Den siste partiske
konungen, Artabanos IV, slog kejsar Macrinus
vid Nisibis (218 e. Kr.), men stupade 226 mot
sasaniden Ardasjir (Artaxerxes), och därmed var
det partiska rikets saga all. Det nypersiska
väldet trädde i stället (se Persien, historia).
Litt.: Longpérier, "Mémoires sur la chronologie
et l’iconographie des rois parthes arsacides"
(1853–82), Rawlinson, "The sixth oriental
monarchy" (1873), Mommsen, "Römische
geschichte" (bd 5, 1885), Gutschmid, "Geschichte
Irans" (1888), och Justi, "Geschichte Irans"
(1896).
J. C.
Partie remise, schackt. Se Remis.
Partigängare (ty. parteigänger, fr. partisan,
sp. guerillero). 1. Eg. en, som går ett
visst partis ärenden; anförare för eller
ifrig anhängare af ett parti. – 2. Krigsv.,
truppafdelningar, vare sig regelbundna trupper
eller frikårer, hvilka föra krig på egen hand,
oberoende af de stora krigsrörelserna, endast
för att tillfoga fienden skada. De inlåta sig
alltid på det s. k. lilla kriget (se Krig,
sp. 1292), hvilket då ofta antar benämningen
partigängarkrig. Garibaldi var
den siste store partigängaren i denna mening i
Europa.
2. C. O. N.
Partihandel, stundom dets. som grosshandel. Se
Minuthandel.
Partikel (lat. particula, dim. af pars, del),
minsta smådel. 1. Fys. De minsta partiklar, af
hvilka en kropp tänkes vara sammansatt, benämnas
molekyler (se Molekyl). Dessa molekyler
antagas äfven själfva vara sammansatta af ännu
mindre delar, atomer. En atom (och i vissa fall
en atomgrupp), laddad med elektricitet, kallas
ion (se d. o.).
2. Gramm. Partiklar l. småord är en
sammanfattande benämning för de ordklasser, som
kallas adverb, prepositioner, konjunktioner
och interjektioner (se dessa ord). Det
gemensamma kännetecknet för alla dessa
ordklasser är deras egenskap att vara oböjda
och oböjliga, hvarigenom partiklarna som en
grupp kunna ställas i motsats mot alla de
öfriga ordklasserna tillsammans. Emellertid
är det egentligen adverb, prepositioner och
konjunktioner, som ega någon inbördes grammatisk
och funktionell frändskap. Interjektionerna
äro en så specifik ordklass, uttryckande i
ett ord en hel sats, att de blott på grund af
sin flexionslöshet räknas till partiklarna.
1. R. R.* 2. K. F. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
