Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Otto ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid Tysklands sydöstra gräns. – Redan under Ludolfs
och Konrads uppror hade O. börjat söka ett stöd för
sin makt i en nära förbindelse med kyrkan, för hvilken
han äfven hyste starkt personligt intresse. Det tyska
prästerskapet utbildades under ledning af O. tillgifna
biskopar, såsom hans egen broder Bruno (se d. o.),
till ett slags ämbetsmannastånd, som var ett vida
lydigare redskap för hans sträfvanden än de världsliga
krafter, hvilkas opålitlighet klart ådagalagts genom
Ludolfs och Konrads uppror. O. ställde visserligen
stora anspråk på kyrkan (äfven ekonomiskt), men försåg
den också rikligt med kronogods, som bortförlänades
med vidsträckta rättigheter. Kyrkan blef en viktig
häfstång för Tysklands kulturella, politiska och
ekonomiska utveckling. Kronan på verket satte O. genom
sitt andra tåg till Italien. Förhållandena där hade
ännu icke vunnit stadga, och påfven Johannes XII såg
sig nödsakad att anropa O. om hjälp mot Berengar,
som ånyo sökte göra sig själfständig. Efter att
(961) ha låtit hylla sin son Otto (se O. 2) som sin
efterträdare och därigenom tryggat sin ätts besittning
af den tyska kronan, infann sig O. 962 i Italien, och
2 febr. s. å. lät han i Rom kröna sig till romersk
kejsare; genom det s. k. "ottoniska privilegiet"
och genom öfverenskommelse med staden Rom stadfästes
kejsarens inflytande öfver påfvevalen. Under de
följande åren af- och tillsatte han påfvar efter behag
(se Johannes XII, Leo VIII och Benedikt V). Efter
Berengars död (966) var O. obestridd härskare i hela
norra och mellersta Italien. Äfven några furstar i
södra Italien erkände hans öfverhöghet. – O. är en af
den tyska historiens största härskargestalter. Hans
verksamhet karakteriseras af en ofta hänsynslös
energi, men på samma gång vittnar den om en ovanlig
politisk klokhet: genom diplomatisk skicklighet vann
han oftare framgång än med svärdet. Hans främsta verk
är skapandet af "det heliga romerska riket af tyska
nationen". Förbindelsen mellan kejsarvärdigheten
och det tyska konungadömet egde bestånd till 1806,
och huru stark än striden stått om "kejsarpolitikens"
betydelse för Tyskland, torde numera enighet råda om
nyttan icke blott för detta land, utan för hela den
västerländska kulturen, af den supremati öfver kyrkan,
som O. förvärfvade och i hvilken kejsarkröningen är
blott den naturliga slutstenen. Att "kejsarpolitiken"
icke hos O. medförde ett förbiseende af de rent
nationella uppgifterna framgår af hans arbete för
en starkare konungamakt inom Tyskland äfvensom af
kolonisationsarbetet i ö. Genom sitt intresse för
kyrka och bildning bidrog O. kraftigt till den andliga
kulturens uppryckning ur det förfall, hvari den
förut befann sig; särskildt i påfvedömets historia
bildar hans ingripande epok. Litt.: Köpke-Dönniges,
"Jahrbücher des Deutschen reiches unter Otto dem
grossen" (1838), och Köpke-Dümmler, "Kaiser Otto
der grosse" (1876). Se ock under O. 3.
2. O. II, den föregåendes son med Adelheid, f. 955, d. 7
dec. 983 i Rom (begrafd i Peterskyrkan), kröntes
redan under faderns lifstid till tysk konung (961)
och romersk kejsare (967) och öfvertog vid dennes
död (973) utan motstånd regeringen. O. sökte liksom
fadern sitt förnämsta stöd i kyrkan och fullföljde
äfven i öfrigt hans politik. Den partikularism,
som denne bekämpat, var ännu ganska
fast rotad i Bajern, hvars hertig Henrik visserligen
var O:s kusin (son till O. I:s broder Henrik, se
ofvan), men genom sin moder befryndad med landets
gamla hertigätt. Henrik bildade en
 |
| Otto II:s kejsarsigill. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
