Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gifven, om från den hebreiska berättelsens eller
från den ursprungliga, af hebréerna upptagna,
källans ståndpunkt. Till hela frågan om E:s läge
jfr Fr. Delitzsch, "Wo lag das paradies?" (1881),
M. Engel, "Die lösung der paradiesfrage" (1885),
och P. Haupt i "Über land und meer" (1894—95,
n:r 15). — Möjligt är, att E. ursprungligen icke
är något egennamn och icke heller från början haft
någonting att göra med det hebr. ‘eden (sällhet,
lust), utan helt enkelt är en öfversättning af det
sumerisk-assyriska edinu, stäpp, öken, och först
senare sammanställts med det hebr. ordet. Enligt andra
ställen i G. T. har E. snarare haft ett öfverjordiskt
läge. Så i Hesek. 28 (jfr kap. 31), där det tänkes
ligga på "gudaberget". "Gudaberget", semiternas Olymp,
låg enligt Jes. 14: 13 i n., en föreställning, som
passar till 1 Mos. 2: 10—14, ehuru den pekar upp öfver
den vanliga jorden. I sammanhang med denna åskådning
står en annan uppfattning af E. i den senare judiska
apokalyptiken. Där återkommer E. (som ju äfven enligt
1 Mos. 2—3 förblir kvar, ehuru människorna utdrifvits
därifrån), i samband med föreställningen om lifvets
träd och idén om det nya Jerusalem, såsom ett moment i
den eskatologiska profetian och skildringen af ändens
tid. Jfr härom bl. a. Etiop. Henok 25: 4 ff.; 4 Esra
8: 52, Uppb. 22: 2. Utförligare behandling af detta
intressanta ämne finnes hos H. Gunkel, "Schöpfung
und chaos in urzeit und endzeit" (1895) och "Genesis"
(s. 30 ff.). — Ordet har fått äfven en vidsträcktare
betydelse: en skön trakt eller figurl. ett lycksaligt
tillstånd. — 2) Ett af assyrierna underkufvadt
folkslag, som haft sina boningsplatser på båda
sidor om Eufrats mellersta lopp och i de assyriska
inskrifterna uppträder under namnet Bit Adini; jfr
därom 2 Kon. 19: 12, Hes. 27: 23.
E. S—e.
Eden [ī’dn], flod i England, rinner upp på Penninska
bergen, genomflyter grefsk. Westmorland och Cumberland
samt faller ut i Solwayviken. Längd 104 km. E. är
segelbar endast till Carlisle, 8 km.
Eden [ī’dn], engelsk adelssläkt:
1. William E., 1:e baron Auckland,
statsman, f. 1744, d. 1814, blef 1774 medlem
af underhuset och deltog 1778 i den kommission,
som sändes till Nord-Amerika för att söka träffa
en uppgörelse med de upproriske kolonisterna.
1780—82 var han förste sekreterare för Irland, blef
1783 irländsk vice-skattmästare och användes vid
flera tillfällen af sin förtrogne vän Pitt d. y. i
diplomatiska uppdrag. Sålunda afslöt han 1786
ett viktigt engelsk-franskt handelsfördrag samt
sändes i liknande uppdrag 1788 till Madrid, 1789
till Förenta staterna och 1790 till Holland. I Haag
kvarstannade han som utomordentligt brittiskt sändebud
under de kritiska revolutionskrigsåren 1791—93.
Vid hemkomsten blef han brittisk peer (baron
Auckland). E. var 1798—1801 generalpostmästare i Pitts
ministär, men bröt sedan af personliga skäl med denne
och slöt sig allt närmare till whigs. En af hans
söner, Robert John E., 3:e baron Auckland, biskop af
Bath och Wells (f. 1779, d. 1870), utgaf The journal
and correspondence of William, lord Auckland
(4 bd, 1860—62).
2. George E., 1:e earl af Auckland, son till
William E., statsman, f. 1784, d. 1849, var
1810—12 och 1813—14 medlem af underhuset och intog
sistnämnda år faderns plats i öfverhuset, där
han tillhörde whigoppositionens bäste talare. I
lord Greys ministär satt han 1830—34 som president
för handelsdepartementet (board of trade) samt var
sjöminister (förste amiralitetslord) i lord Melbournes
kabinett juli—dec. 1834 och apr.—sept. 1835. Han
utsågs därefter till generalguvernör öfver Indien och
tillträdde sitt nya ämbete i febr. 1836 med bestämdt
uppsåt att fortsätta lord William Bentincks fredliga
reformpolitik. E:s inre politik var också ganska
förtjänstfull, men nästan hela hans ämbetstid upptogs
af den olycksbringande inblandning i Afganistans
inre förhållanden, hvartill han förleddes genom
öfverskattande af den fara för ett ryskt anfall, som
från detta håll hotade Indien (se därom Afganistan,
sp. 232—233). Midt under det afganska kriget, som
blef en följd af den äfventyrliga politik E. fört,
väsentligen i samråd med de af honom till Kabul
utsände och där sedermera mördade brittiske agenterna
sir Alexander Burnes och sir William Macnaghten,
hemkallades E. af Peels toryministär och lämnade
Indien i mars 1842. En svårbotlig nedgång i det
brittiska namnets prestige och finansiell oreda
blefvo följderna af hans olyckliga anglo-indiska
utrikespolitik. I lord John Russells kabinett var
E. från 1846 till sin död förste amiralitetslord. Jfr
Durand, "The first afghan war" (1879), Kaye, "History
of the war in Afghanistan" (4:e uppl., 3 bd, 1890),
och L. J. Trotter, "The earl of Auckland" (i serien
"Rulers of India", 1893).
3. Sir Ashley E., den föregåendes brorson,
anglo-indisk ämbetsman, f. 1831, d. 1887, afslöt
1861 som politisk agent i Sikkim med denna stat
ett förmånligt handelsfördrag, men tvangs 1863
på en mission till Bhutan genom hotelser att
ingå på ett ytterst ogynnsamt fördrag, hvilket
ej ratificerades, utan omedelbart ledde till
det s. k. Bhutankriget 1864—65. E. var sedermera
regeringskommissarie i Brittiska Burma 1871—77 och
viceguvernör öfver Bengalen 1877—82, där Edenkanalen i
distriktet Bardwan bär vittne om hans verksamhet för
hungersnödens bekämpande genom bevattningsföretag.
V. S—g.
Edén, Nils, historiker, f. 25 aug. 1871 i Piteå, blef
1889 student i Uppsala, 1892 filos. kandidat, 1897
filos. licentiat, 1899 filos. doktor på afhandlingen
Om centralregeringens organisation under den äldre
Vasatiden 1523—1594 (belönt med Geijerska priset)
och s. å. docent i historia. E. utnämndes 1902 till
lektor i historia vid Uppsala högre allm. läroverk
och blef 1903 e. o. professor i historia vid
Uppsala universitet. Bland E:s skrifter märkas Den
svensk-norska unionsförfattningens tillkomst (1894),
Kielerfreden och unionen (s. å., i tysk öfv. s. å.),
Gustaf Adolfs riksdagsordning (1902), Den svenska
centralregeringens utveckling till kollegial
organisation (1602—1634) (1902; i "Skrifter utg. af
Hum. vet. samf. i Upsala") samt tidskriftsuppsatser,
bl. a. Den svenska riksstyrelsens reorganisation
1594—1602 (i "Hist. tidskr." 1901) och Grunderna
för Karl X Gustafs anfall på Polen (därstädes
1905). Vidare har han utgifvit "Gustaf Vasa. Valda
bref" (1901, i serien "För skola och hem") samt
"A. Oxenstiernas skrifter och brefväxling. Senare afd.",
bd 11 (1905). E. utgaf sommaren 1905 den politiska broschyren Det svenska
programmet i unionskrisen, hvilken samtidigt utkom
äfven i tysk, fransk och engelsk öfv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
