Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Demidov - Demigorge - Demilune - Demimonde - Deminutio capitis - Demirbasch - Demirelief - Demir Hissar - Demir Kapu, turk. Se Järnporten - Demisec, halftorr. Se Champagne - Demission - Demiteinte - Demiterm - Demiurg - Demivierge - Demme, Hermann Christian Gottfried - Demmin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bonaparte) blef han emellertid utesluten ur
ryska statens tjänst och kallad till Petersburg
för att stå till svars inför kejsaren, hvars
ynnest han likväl snart återvann. Han framkallade
på flera ställen i Ryssland de mest storartade
välgörenhetsanstalter, främjade på allt sätt konst
och vetenskap och egde själf en utomordentligt rik
konstsamling, hvilken såldes på auktion 1880. 1837
utrustade han på egen bekostnad en vetenskaplig
expedition till södra Ryssland, hufvudsakligen
för uppdagandet af nya stenkolsfält. Resultaten af
expeditionens undersökningar (1837—40) nedlade han
i flera praktverk. Därjämte utgaf han
Lettres sur l’empire de Russie (1840) och
Album pittoresque et archéologique en Russie (1871) m. fl.
(A—d J.)
Demigorge [-gå’rʃ], fr. (af demi, half-,
och gorge, svalg), fortif., hälften af den rygglinje
(bastionsgorge), som förenar de båda kurtin-vinklarna
i en bastion. En demigorge innefattar således
afståndet mellan kurtinvinkeln och bastionens
kapitallinje. Jfr Bastion.
G. U. (L. W:son M.)
Demilune [-ly’n], fr. (af demi, half-, och lune,
måne), egentl. halfmåne, fortif., ett företrädesvis i
bastionssystemet användt utanverk. Se Ravelin.
(L. W:son M.)
Demimonde [-må’ȵd], fr. (af demi, half-, och monde,
värld), egentl. "halfvärlden" (i motsats till
"le beau-monde", "le grand monde", den högre societeten),
en genom A. Dumas d. y:s drama "Le demi-monde"
(1855) uppkommen benämning på de i storstäder (i
synnerhet Paris) talrikt förekommande klasser af
äfventyrliga existenser, som söka i sitt yttre skick
efterhärma den förnäma världens lefnadssätt. Särskildt
har ordet alltmer kommit att företrädesvis begagnas
om skörlefnadskvinnor, som omgifvas af lyx. Dumas i
sitt drama skiljer på le monde (de ärbara kvinnorna
af stånd), le demimonde och les prostituées.
Deminutio capitis (lat.), jur., upphäfvande af en
persons rättsställning. Se Capitis deminutio.
Demirbasch, turk. (af demir, järn, och basch,
hufvud), "järnhufvudet", ett binamn, som turkarna
gåfvo Karl XII efter kalabaliken vid Bender.
Demirelief [dmirəliä’f], fr., halfupphöjdt arbete.
Jfr Relief.
Demir Hissar, turk. ("järnborgen"), stad
i turkiska vilajetet Saloniki, vid ett litet
tillflöde till Struma och vid järnvägen
Dede—Agatsch—Saloniki. Omkr. 8,000 inv.,
öfvervägande turkar. Gamla klippgrafvar.
Demir Kapu, turk. Se Järnporten.
Demisec [dmise’k], fr., halftorr. Se Champagne.
Demission (fr. démission, af lat. demittere,
nedsläppa), nedläggande (af ett ämbete), afträdande
(från en syssla). — Demissionera, inlägga om afsked
från ett ämbete; afgå.
Demiteinte [dmitä̃’t], fr. (af demi, half-,
och teinte, färg), halfskugga, mellanfärg.
Demiterm (fr. demiterme, af demi, half-, och terme,
termin, hafvandeskap), dyna, som under franska
direktoriets tid (senare hälften af 1790-talet)
kvinnorna nyttjade för att låtsa hafvandeskap. (I
midten af 1800-talet höll bruket af demitermer på
att åter komma på modet.)
Demiurg (grek. demiurgos, af demos, folk, och
ergon, verk), urspr. en som idkar en offentlig eller
allmännyttig verksamhet; verkmästare, byggmästare,
konstnär; i Attika före Peisistratos’ välde
handtverkarna (jämte konstnärer och läkare) såsom
tredje samhällsklass bredvid adeln och bondeklassen;
i några peloponnesiska stater titel på de högste
öfverhetspersonerna; filos., hos Platon gudomen
som skapande, ordnande, världsbildande makt; hos
gnostikerna en från den högste guden skild och
honom underordnad skapare af sinnevärlden, delvis
identifierad med den gammaltestamentlige guden
och då uppfattad som ett relativt ondt väsen; hos
nyplatonikerna världssjälen, som danat materien
och själf utgör en andra emanationsform af det
absoluta. Uttrycket begagnas ofta i Stagnelius’
lyriska diktning, med anslutning till innehållet i
"Adams bok" (se d. o.). Se Gnosticism och
Nyplatonism.
Demivierge [dmi-viä’rʃ], fr. (af demi, half-, och
vierge, jungfru), "half-jungfru", ett af den franske
författaren Marcel Prévost (se d. o.) infördt ord,
betecknande en ung flicka, som visserligen är
fysiologiskt intakt, men genom dåligt sällskap och
oblyg kurtis mist sin sinnesrenhet.
Demme, Hermann Kristian Gottfried, tysk andlig talare
och skriftställare, f. 1760 i Mühlhausen, d. 1822
som generalsuperintendent i Altenburg, där han på
ett förtjänstfullt sätt ordnade kyrkoväsendet och
främjade ungdomens undervisning. Under pseudonymen
Karl Stille skref D. bl. a.
Der pächter Martin und sein vater (1792—93; 3:e uppl. 1802),
Abendstunden in dem familienkreise gebildeter und guter menschen (1804) och
Gebete und betrachtungen (1818).
Han var äfven en utmärkt psalmdiktare.
Demmin, kretsstad i preussiska regeringsområdet
Stettin, vid Peene. 12,079 inv. (1900). D. har
tre förstäder, ett gymnasium, en evangelisk och
en katolsk kyrka. Metallgjuteri, socker- och
margarintillverkning, klädesväfveri m. m. samt
liflig handel med åkerbruksalster och ull. — D., som
under medeltiden kallades Timin, Demmyn och Dammyn,
omnämnes först 1070. Redan i 12:e årh. hade det
murar; det förstördes 1164 af Henrik Lejonet och
intogs 1211 af Valdemar Seir, men gjorde sig åter
fritt 1227 och ingick i Hansan 1283. D. intogs 14
febr. 1631 af Gustaf II Adolf, och dess befästningar
förstärktes sedan enligt af Traytorrens uppgjord
plan. 1637 utrymdes D. af svenskarna, men återtogs
af Banér 1638, hvarefter förstärkningsarbetena
fullföljdes, från 1647 efter ett af Mardefelt med
Dahlberghs hjälp utarbetadt förslag, hvarvid
slottet D., som låg s. om staden invid floden,
indrogs i befästningen. 11 nov. 1659 intogs staden
af brandenburgarna, efter att hafva belägrats
sedan 15 okt., men återlämnades till Sverige vid
fredsslutet 1660. I aug. 1676 började den belägras
af de allierade samt gaf sig 30 sept., men återkom
efter freden 1679 ånyo till Sverige. Fästningsverken
fingo sedan förfalla, och först sedan Dahlbergh,
som ansåg D. vara nyckeln till Pommern vid anfall
västerifrån, anfört klagomål häröfver, utfördes
några iståndsättningsarbeten. D. eröfrades dock
af preussarna 1715 efter en kortare belägring och
afträddes till dem 1720. Under sjuåriga kriget (1756—63)
besattes D. flera gånger af svenskarna, som där 1761
lågo i läger någon tid. 3 april 1807 öfverrumplades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
