Kurland

Den blivande hertigen av Kurland, Jakob Kettler, anlände år 1634 till Rostock för att studera vid universitetet. Hertigdömet under den polske kungen som Jakob så småningom skulle ärva var litet och bestod av områdena Kurland och Semgallen. Här styrde feodala tyskättade aristokrater över fattiga lettiska livegna. Den största staden, Mitau (nuvarande ­Jelgava), må ha haft sina palats, men hertigdömet var ändå en provinsiell avkrok, till största delen bestående av jordbruksmark.

Kurland kunde kanske ha fortsatt sin sömniga feodala tillvaro, om geografin hade varit till mer hjälp.

I söder fanns det mäktiga Polsk-­litauiska samväldet, Kurlands överhuvud, men i öster hotade Ryssland, som sökte hamnar till Östersjön. Ryssarna hade visserligen Nyen (senare Sankt Petersburg), men här lade sig isen om vintrarna. Från väster och norr pressade danskarna och svenskarna på. Gustav II Adolf hade intagit Riga, det polskkontrollerade gamla balttyska centret, i september 1621. Detta blev början på besittningen Svenska Livland, norr om Kurland, som skulle bestå i knappt nittio år, till dess att Karl XII år 1709 förlorade imperiet efter slaget vid Poltava. Förlusten var också början på en intensiv och obekväm period av grannosämja mellan Kurland och den aggressiva svenska stormakten.

Med bara ett par hundra tusen livegna lettiska bönder hade Kurland inga möjligheter att skapa en slagkraftig armé. Inte heller kunde hertigdömet lita på omkringliggande länders välvilja, eftersom den helt enkelt saknades. Men unge Jakob Kettler hade planer. Kurlands framtida välstånd och makt skulle utvinnas i den nya världen, så diskuterad och legendomsusad efter Columbus ”upptäckt” av kontinenten 1492.

I Rostocks myllrande hamn kunde Jakob höra historierna om vad som fanns på andra sidan Atlanten, men det var inte första gången. Willem Usselincx, grundaren av Svenska och Holländska ostindiska kompaniet, hade 1627 lockat honom med ett affärskontrakt. Den brittiska diplomaten och Kurlandvännen sir Thomas Roe, hade förmodligen också berättat om sitt besök på ön Tobago i Västindien 1611.

Jakob bestämde sig för just Tobago, trots kännedomen om tidigare nederländska misslyckanden. Med sällsynt envishet påbörjade han företaget att göra Kurland till en kolonialmakt.

Kombinationen Kurland och kolonialism var inte så långsökt som det kan låta. Många statsbildningar bygger på koloniala erövringar och i Kurlands fall var detta en uppenbar sanning. År 1193 hade påven Celestinus III uppmanat till korståg mot norra Europas hedningar, något som tyska furstar och adelsmän tolkade likt den appell att utöka sin makt som det förvisso var. Riga grundades år 1201 och året därpå inrättades en korsriddarorden som skulle skydda den tyske biskopen och sprida kristendomen i Baltikum.

Den nya Svärdsriddarorden var, likt den Tyska orden, en kvasireligiös sammanslutning under påven som också stod under sekulärt inflytande från olika intressen. Efter ett blodigt nederlag mot ”hedningarna” 1236 vid Saule kom också Svärdsriddarorden under den Tyska ordens beskydd och döptes om till Livländska orden. Norra Baltikum utvecklades under denna period till ett medeltida lapptäcke av feodala och kyrkliga maktanspråk, i vilka Livländska orden var en av de viktigaste maktspelarna. Men även om den politiska bilden var komplicerad så kunde den ändå reduceras till enkel socioekonomisk verklighet: en beväpnad och ofta tysk adel styrde där över estniska och lettiska bönder och livegna.

Reformationen och en förändrad maktpolitisk situation gjorde att det medeltida korsriddarsystemet började spela ut sin roll. Tyska orden ”sekulariserade” sig 1525 och bildade den första protestantiska staten, i och med hertigdömet Preussens födelse. Det skulle dröja till 1554 innan den Livländska orden accepterade den nya läran och under trycket från både ryska och skandinaviska invasioner ställde sig Kurland 1561 under beskydd av Sigismund II August, kung av Polen och storfurste av Litauen. Den siste ledaren av riddarna i Livländska orden, Gotthard Kettler, skulle bli den första hertigen av Kurland. Hans ätt kom att styra riket fram till 1737.

Den kettlerska stamfadern Gotthard dog 1587 i Kurlands huvudstad Mitau. Han lämnade ett testamente som höll på att bli det unga hertigdömets fall. Enligt förordnandet skulle Kurland delas mellan sönerna Fredrik och Wilhelm. Men området var för litet till yta och befolkning för att splittras. Separationen ledde till en svår politisk kris tills den mäktiga tyska adeln, den ”sekulariserade” klassen tyska riddare, 1616 klev in och med den polske kungen på sin sida tvingade Wilhelm att abdikera. Fredrik, som från 1618 styrde över ett enat Kurland, tvingades skriva under en konstitution som garanterade adelns makt. För att stå emot framför­allt det svenska hotet krävdes det att Kurland agerade beslutsamt och med den militariserade adelns samtycke.

En liten stat behövde också se sig om efter mäktiga vänner. När Fredriks brorson Jakob föddes 1610 ställde den engelsk-skotska kungen Jakob I (Jakob VI i Skottland) upp som gudfader. Och när Jakob Kettler befann sig i utlandet verkar det troligt att han ingick ett avtal med den inflytelserike nederländske bankiren Marsélis för att finansiera sin koloniala dröm. Som ett led i samma projekt byggde Jakob en mäktig handelsflotta som skulle transportera rikedomarna från Nya världen. De seglade under Jakobs egen flagg, en svart krabba (efter krabborna som skulle finnas i Västindien) på en röd bakgrund (symbol för den polske kungen och Jakobs överhuvud). Kurlands många skepp skulle under 1600-talets mitt vara flitiga besökare runt om i hamnar på båda sidorna om Atlanten.

Jakob hade tvingats att anpassa sina svulstiga drömmar till Kurlands ringa betydelse. Valet av Tobago var ett steg i denna riktning. Spanjorerna hade dömt ut ön som oväsentlig eftersom den saknade guld. Holländarnas gastkramande historier om blodiga slag med ursprungsbefolkningen i den tropiska miljön kan inte heller ha lockat. Men en liten stat fick lov att välja ett inte alltför åtråvärt byte. Ett allvarligare problem var att den kurländska adeln inte kunde avvara någon ur den lilla befolkningen för ett västindiskt äventyr. Jakob fick lägga ut koloniseringen på entreprenad. 1642, samma år som han blev hertig, skickade Jakob ett skepp till Tobago med en nederländsk kapten och en samling nybyggare. Äventyret slutade dock snöpligt då den kurländs­ka kolonin snart attackerades och besegrades av urinvånare.

På intet sätt uppgiven efter nederlaget på Tobago grundade Jakob till slut en kurländsk koloni i Afrika istället. Med en för europeiska erövrare ovanlig diplomatisk taktkänsla hyrde Jakob en ö i Gambiafloden från den lokale kungen och konstruerade Fort Jakob. Den kurländska närvaron utvecklades snart till att omfatta ytterligare sju fort. Som mest beboddes kolonin av trehundra européer, av vilka endast en femtedel kom från Kurland. Kolonin handlade med elfenben, guld, kryddor, pälsar och, förmodligen, slavar.

Uppmuntrad av framgångarna i Gambia försökte Jakob erövra Tobago ännu en gång. Den 20 maj 1654 kunde den holländske kaptenen Willem Mollens utropa ett Nya Kurland på Tobago. Med sig hade han 124 soldater och 24 officerare från Kurland för att skydda och kontrollera en befolkning om åttio nybyggarfamiljer från Zeeland i sydvästra Nederländerna. Fyra år senare hade befolkningen växt avsevärt och kunde mätas i tusental. Den politiska utvecklingen gjorde det dock svårt för Jakob att underhålla sina kolonier. År 1655 drogs Kurland in i de nordiska krigen och mellan 1658 och 1660 satt Jakob som svenskarnas fånge efter att dessa intagit Mitau. Året efter han återvunnit sin frihet kastade engelsmännen ut kurländarna från Gambia.

»Nya Kurland» på Tobago skulle existera ända till 1666, då även detta experiment slutade i ett lika bittert som förutsägbart nederlag. Ursprungsbefolkningen var för stark och de övriga kolonialmakterna skeptiska till att låta lilla Kurland sopa åt sig smulor från nya världens rika bord. Jakob vägrade dock att acceptera att hertigdömets litenhet skulle göra det till en lekboll för större makters anspråk och planer. Fast besluten att återerövra Tobago försökte han gång efter annan fram till sin död 1681. Hans son och efterträdare, Fredrik Kasimir Kettler, ärvde inte samma envisa uthållighet utan gav upp alla anspråk på ön, som till slut blev engelsk, år 1690.

Vid 1600-talets slut stagnerade handeln och industrin som hertig Jakob byggt upp med hjälp av den lettiska befolkningens slit. Kurland förvandlades mer och mer till en schackpjäs mellan de två stormakterna Sverige och Ryssland. Sveriges förluster efter Poltava ledde oundvikligen till att Kurland hamnade i Rysslands knä.

Fredrik Kasimirs son Fredrik Wilhelm gifte sig 1710 med den ryska tsarens dotter Anna Ivanova, men han dog olyckligt under hemresan från Sankt Petersburg. Kurland styrdes på pappret av hans farbror Ferdinand Kettler, men i verkligheten var det Anna (kejsarinna från 1730) som härskade över Kurland tillsammans med sin kurländske älskare Ernst Biron. När Ferdinand dog 1737 tvingades de kurländska adelsmännen att välja Biron till ny hertig. Biron, en uppkomling och fascinerande figur i europeisk politisk historia, var under några år inte bara hertig av Kurland utan också indirekt härskare över hela Ryssland. Han styrde med järnhand, men när hans beskyddare Anna Ivanova dog skickades han till det Sibirien dit han förpassat så många motståndare.

Kejsarinnan Katarina den stora vek undan för preussiska påtryckningar och lät Biron återkomma till Kurland som hertig igen i en märklig vändning 1763. Då hade han levt i över tjugo år i exil och uppenbarligen tappat smak för makten. Sonen Peter fick ta över år 1769.

Katarina och Ryssland bestämde sig 1795 för att köpa tillbaka Kurland. Peter tog tacksamt emot två miljoner rubel i engångsbelopp och ett rikligt årligt underhåll på 86 250 rubel och byggde palats åt sig själv i Berlin och Schlesien. Den tyska adeln i Kurland fick löfte om att behålla sin historiska självständighet – en utfästelse som med lätthet glömdes bort när övergången till Ryssland var ett faktum.

I teorin återuppstod visserligen Kurland 1918 som del av ett planerat tyskstött baltiskt hertigdöme, men planerna omöjliggjordes av det tyska nederlaget i första världskriget. I dag är Kurland en del av den självständiga nationen Lettland.

Axel Andersson är historiker och författare.

Publicerad i Populär Historia 7/2012[](https://popularhistoria.se/prenumerera/)[Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!](https://popularhistoria.se/prenumerera/)[Nu även digitalt.](https://popularhistoria.se/prenumerera/)